United States or France ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var så ljuft att en stund få tro, att allt var som förr, och med en rörelse, omöjlig att hejda, tryckte hon Bella till sig och kyste gång på gång de skälmaktiga, älskade ögonen. Derefter kom allvaret och tanken på hennes brutna föresats, och hon lösgjorde sig sakta och vänligt ur Bellas armar. Låt oss gå ned till stranden, sade hon, jag vill tala med dig.
Men den ädla flickan sade åter: "Om dock någon ville hämta vatten, Att jag kunde två hans anlet blodfritt, Stryka än en gång hans lock med handen, Se hans öga, ljuft ännu i döden; Visa ville jag med fröjd för alla Molnets broder, den förlåtne tiggarn. Som stod upp och blef vårt hemlands räddning."
Hon svarte ej, hon sänkte Sitt strålomgjutna hufvud Mot furstens skuldra sakta. Då kom en fläkt och flydde I lek emellan löfven. De skälfde, skuggan skälfde, Och månens skimmer, gjutet På flickans svarta lockar, Bröts ljuft i stilla darrning.
Om nordens skönhet var hans sång, Hur glad dess himmel är, Hur dagen glömmer, natten lång, Att gå till hvila där; Hur skuggan där är djup och rik Inunder björk och al, Hur guldbestrålad hvarje vik Och hvarje bölja sval. Hur ljuft, oändligt ljuft, det är Att äga där en vän, Hur troheten är hemfödd där Och längtar dit igen.
Eftertruppen hvarken hördes eller syntes, husen och sjön nedanför fjellet fortskymdes nu och då af framskjutande klippor, och jag genomilades af ensamhetens upphöjda känsla, ljuft blandad med tanken på rosenröd laxöring och ett glas af förarens bärvin, som vi blifvit lofvade.
De glada tankarne bli tunga, och det der dammolnet vid vägen liksom närmar sig allt mer, ända tills det töcknar hennes ögon. Värmen, blomdoften, dammet, allt verkar söfvande. Hennes hufvud sjunker ned mot armen, som hvilar på bordet. Kinderna bli röda, de mörkröda läpparne hviska drömmande, hon sofver. Sof, stackars Katri, det är sista gången du sofver så ljuft! Vakna aldrig, ty han kommer!
Lunden grönskade, fågeln sjöng, Och ditt kärleksfulla tempel Var den doftande kullen. Minns du famnen, som slöt dig där? Minns du hjärtat, som sökte dig? Minns du än den kyssbetäckta Läppens domnande eder? Då, när öga i öga såg, Känsla speglad i känsla låg, Då var tid att vaka, hjärta, Nu att slumra och glömma. Sof, oroliga hjärta, sof, Glöm, hvad världen har ljuft och ledt!
"Ack", hviskade hon sagta, "hvad det är ljuft så. Och dock känn huru mina pulsar slå, huru bloden forsar i mina ådror. Du har anmärkt att jag blifvit blekare denna tid, och du har uppmanat mig att vara försigtig; ack, du visste ej huru strängt varnad jag redan var.
Sof, oroliga hjärta, sof, Glöm, hvad världen har ljuft och ledt! Intet hopp din frid förstöre, Inga drömmar din hvila! Hvarför ser du mot dagen än? Säg, hvad väntar du mer af den? För de djupa sår kanhända Någon helande blomma? Arma hjärta, slut ögat till! Dagens rosor du pröfvat nog; Blott i sömnens dunkla lustgård Gror den stängel, dig läker.
När kring samma nejd det åter våras Och dess prakt slår ut, Vore det ej ljuft ännu att tåras, Där du sjöng förut? Ja, fast Uhlås gamla borg föröddes, Fast du finner blott Sörjande ruiner, där du föddes, Där din boning stått, Vore ju dock kärt att gå och minnas, Hvar det fordom var, Hyddans ställe och den sångarinnas, Som dess flaggstång bar. Vinden gnyr i Auras lärosalar; Kom dock dit också!