United States or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men hela ön är i hans våld, hvi skulle han neka den sköna Wainahée att gå till stranden, för att afskölja bloden från sin drägt, från sina händer, blod af hennes hjertas lif. Wainahée stod vid vikens strand, hon blickade öfver hafvet. Hon sjöng som vågen sjunger mot stranden: "Fri är Wainahée, fri som kormoranten i skyn, som vågen i hafvet, som vinden i löfven.
Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och räntan, som räckte ända till tjugondagen.
Kajsa hörde några afbrutna ord och förstod, att de gälde Nadja: Om jag inte skall straffa henne i hennes förbannade synd, tills fan far ur kroppen på henne, så må jag aldrig få namn af hederlig karl mer! Om jag inte skall ge henne ett knifhugg i ansigtet, så den röda bloden rinner ur och bleker hennes fagra kinder, så må djefvulen kasta mig i sin eviga eld.
Wainahée måste lefva; höfdingen skulle utan henne försmäkta. Wainahée säg åt höfdingen din oskuld! ack då han icke tror på Wainahée, skulle han väl då tro hennes ord ! Ändtligen hade Wainahée funnit en källa i nejden, hon sköljde af sig bloden och bar i ett kokosskal vatten till sin make. Vattnet svalkade den sanslöses tinning, drog hettan ur hans sår och febern brände mindre våldsam.
Skulle du vilja gå ut ur mitt rum och lämna mig i fred? Du skall nog få vara i fred för mig. I fred för alltid! Jag gick och slöt dörren. Jag flydde ända in i mitt eget rum. Där sjönk jag ned i soffan. Jag darrade i hela kroppen, mitt hjärta bultade, och bloden sjöd i mina ådror. Jag höll på att kväfvas. Med hopknäpta händer satt jag där orörlig, flämtande, skälfvande jag vet ej huru länge.
Dina lockar falla trotsande ned på ömse sidor om en stolt panna, din knutna hand omfattar ett stort svärd och ännu thronar vreden öfver dina ögon, röd brusar bloden ur såret i ditt bröst. Din var styrkan, din var skönheten, hvarföre låter du Tuoni bortföra dig? Dödens hem.
Väl voro klubban i lärarenes lådor och rektorns statsperuk, den han nästan aldrig anlade utan i vredesmod, auktoriteter, som kunde komma bloden att stelna, då de visade sig, men detta skedde likaså litet alla timmar af dagen som alla dagar i veckan.
Detta fantastiska utrop, hvars förbindelse med något föregående gossarna på intet vis kunde ana, hade nära kommit bloden att stelna i deras ådror. Men herr Gyllendeg själf började vakna, välsignade sig och trefvade i kolmörkret åter efter sin säng. Förr dock, än den gamle hann samla sig till full redighet, fattade generalen åter mod och förnyade eldsropet omedelbart i herr Gyllendegs öra.
I samma ögonblick ryckte jag knifven af henne och stötte den i hennes bröst. Hon föll till mina fötter, men hon reste sig åter litet, ryckte ur sin arm Höfdingens trollknif, som hon bar dold deri, och bloden frusade efter ur såret, och hon sade: "Jag har lyckats, befria dig nu.
Får jag ej lof att bjuda en liten droppe blod? Jag försäkrar den är delikat. Se här barnet som sofver i gräset, hur präktigt, mjukt och varmt det mjella hullet höjer sig på den runda armen. Eller kanske det behagas kindblod? Se så röd och blossande kinden är, bloden rigtigt spritter upp der, nästan utan att man behöfver sticka. Haf blott godheten att välja. En sång vid droppen, jag ber".