Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 17 maj 2025
Hon svarte ej, hon sänkte Sitt strålomgjutna hufvud Mot furstens skuldra sakta. Då kom en fläkt och flydde I lek emellan löfven. De skälfde, skuggan skälfde, Och månens skimmer, gjutet På flickans svarta lockar, Bröts ljuft i stilla darrning.
Här flög kring furstens läpp ett mildradt löje "Bekänn det, äfven ni har tyckt nån gång Er stor, odödligt stor, har drömt kanske Om intet mindre än att se en dag På edra skuldror Rysslands öde hvila. Hvad kan det ringa, en parad som nu, Ett stycke lumpen exercis betyda För den, som drömmer så om stora segrar!" Han slöt.
Detta komme över Josefs huvud, över hans hjässa, furstens bland bröder. Härlig är den förstfödde bland hans tjurar, såsom en vildoxes äro hans horn; med dem stångar han ned alla folk, ja ock dem som bo vid jordens ändar. Sådana äro Efraims tiotusenden. sådana Manasses tusenden.» Och om Sebulon sade han: »Gläd dig, Sebulon, när du drager ut, och du, Isaskar, i dina tält.
"Min kärlek gör min glädje, Så är den oförgänglig Och flyktar ej som furstens." "Din kärlek gör din glädje; Så svara, hvad är kärlek?" Hon log ett vårligt löje: "Min furste", så hon sade, "Han vet det ej, han frågar; O, att jag själf det visste!
Den trogne gubben log, En blick af kärlek på sin herre fäste Och förde gladt sin hand Mot borgen af sitt höjda bröst och talte: "O furste, gammal är Vladimir ren för obekanta seder, Att lyda var han van, Af inga makter lär han mer ett annat." Han talte dessa ord Och gick på furstens milda vink ur rummet, Och ensam i sin sal Blef Voldmar åter med sin tysta lycka.
Han dröjt ett ögonblick, Då dörren uppläts dristigt af Miljutin; Den åldrige steg in, Af tjänarskaror fåfängt återhållen. Först när af furstens blick Han möttes, stannade han stum i vördnad Och böjde djupt sitt knä, Mot golfvet sänkande sin höga panna.
I Åbo, i Stockholm, i Örebro hade den unga fröken från Villnäs lärt sig att uppskatta den unge furstens stora egenskaper, men ständigt hade hon stått i skuggan för Ebba Brahes höga gestalt, och stått där så utan avund, så omedveten om egna känslor, som man stannar i skuggan för en kär och beundrad vän.
Också i teckningen af de lifegne lefver samma mänsklighetskänsla: Vladimir, den gamla trotjänaren, blir genom kärleken till sin herre något långt mera än en slaf, ja äfven Miljutin, Nadeschdas fosterfar, som är så djupt sjunken i lifegenskapens dy, att hans högsta önskan är att se henne som furstens älskarinna, får i den varma tillgifvenheten mellan honom och Nadeschda sitt människovärde.
Då såg furst Voldmar opp, Hans panna strålade, hans kinder glödde; "Miljutin", sade han, "I dag går ingen sorg från denna boning." En suck, ett ljud, en ton, Ett ord, ett namn flög nu från furstens läppar, Och se, den slutna dörrn Till praktgemaken uppläts i detsamma, Och mera skön blott nu I purpurdagern af ett ljusnadt öde, En rosig vårsky lik, Stod för den gamles häpna blick Nadeschda.
En skugga, löfvens skugga, Kanhända hjärtats äfven, Föll nu på furstens anlet, Men så till svar han talte: "Nadeschda, kejsarstaden Och krigarärans tjusning Och hofvets prakt och nöjen, De hålla Voldmar fången." Den sköna flickan sade: "Två gånger blott mitt öga Sett dessa heder löfvas Och löfven åter falla, Och redan tvenne gånger Har fursten här besökt oss.
Dagens Ord
Andra Tittar