United States or Jersey ? Vote for the TOP Country of the Week !
Fjärlar, I vårens barn, Leende blommor, I, Buskar och gröna trän, Vissnen, o vissnen snart! Bilder af ungdomen, Bilder af kärleken, Vissnen, o vissnen snart! Såld åt den gamles famn, Får jag ej älska er. "Våren flyktar hastigt, Hastigare sommarn, Hösten dröjer länge, Vintern ännu längre. Snart, i sköna kinder, Skolen I förvissna Och ej knoppas mera."
"Min kärlek gör min glädje, Så är den oförgänglig Och flyktar ej som furstens." "Din kärlek gör din glädje; Så svara, hvad är kärlek?" Hon log ett vårligt löje: "Min furste", så hon sade, "Han vet det ej, han frågar; O, att jag själf det visste!
Men lättare klappade dottrens Hjärta, och glad i sin håg begaf hon sig åter ur kammarn, Svalan den glädtiga lik, som, kommen af våda i rummen, Bäfvat en stund och finner den öppnade dörren och flyktar.
Nej, sjung du, lilla fågel, Om njutning hvarje gång, Och aldrig skall jag blanda En klagan med din sång. Kom, bygg ditt bo hvar sommar Invid mitt tjäll ännu Och lär mig kväll och morgon Att vara säll som du. Se, hur härlig solen träder Öfver österns böljor redan Och i guld och purpur kläder Jorden, leende där nedan. Dimman skingras, kölden flyktar, Och naturens dvala lyktar.
Tusen gånger har min flicka redan peglat i din blåa famn sitt anlet; Men du vårdar ej den hulda bilden, Du förvarar ej min flickas anlet. När hon bortgått, flyktar äfven bilden, Och jag söker den förgäfves sedan. Skall jag straffa dig, du onda källa, Grumla opp din bölja, dika ut dig Och förtrampa dina blomsterbräddar?"
Gamle fader, ack, ett oblidt öde Hvälfde stunden, då din son du födde, Som ditt gråa hufvud eftertraktar." Full af smärta lyssnar Radoslaus Till beskyddarinnans ord och flyktar Strax från slätten, flyktar bort mot hafvet, Att sig rädda bland dess blåa vågor.
Men fast solar ramla från de fasta grunder Och fast jorden flyktar som en suck därunder Och fast askan skingras af förgätna världar, Lefver och segrar det ädla ändå.
Tala ett ord, stig opp, kom, låtom oss jaga tillsammans Ledsnaden bort, en gäckande dröm oroar dig endast." Så hon sade och tände i hast opp ljusen, och kammarn Klarnade gladt, och hon log och talade åter och sade: "Så skall du sitta i ljus, då ljusnar ditt hjärta, och sorgen Flyktar sin kos, och din kind begynner att blomstra ånyo.
Den fromma, som ej ondt har gjort, Kan ej en fristad finna, Men flyktar ifrån ort till ort, Att undan pilen hinna, Och måste sist Dock skuldlös dö för våld och list. Min hjälpare, hvar dröjer nu Din hand, har trött den blifvit? Min Gud, min Gud, hvi hafver du Så helt mig öfvergifvit? Om dagen ropar jag till dig, Men du vill icke svara; I nattens stund jag jämrar mig, Men måste fridlös vara.
Sakta höjde den sörjande frun sitt lockiga hufvud, Fäste på tärnan sin blick och kväfde sin smärta och sade: "Gå att glädjas en stund med andra, som glädjas i afton; Stugan är ljus, där leks, där väntas ej blodiga budskap. Lyckliga, innan du vet, kanhända du drömmer om stormmoln Äfven för dig och flyktar till ensamheten och mörkret."