Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 maj 2025
Harmfull slöt jag dock sist att söka och nalkades skogen, Där vårt läger vi valt, då bland buskar ett stycke från vägen Åter en fallen jag såg och började hoppas ånyo. Närmare kom jag och fann en kosack ej, utan ett odjur, Fann en slagen kalmuck. På en sjunken drifva bland tufvor Nära sin störtade häst, orörlig, en fasa att åse, Låg han och vände mot skyn vidöppet sitt blodiga anlet.
Men var någon enda af dem så brottslig och så djupt sjunken, som hon?... Skulle också hon kunna hvila här så stilla och fridfullt?... Skulle inte hennes grafvård förkunna för de efterlefvande huru värdelöst och fåfängligt hennes lif hade varit och hvilket elände det blifvit till slut. Skulle den inte förkunna....
Så länge det finns en flicka, som är så djupt sjunken att hon inte sett Douglas Fairbanks, så länge behöver inte Anna-Clara lära sig simma! Fröken Anna-Clara har anhållit om publicering av nedanstående uttalande i ett ämne och en fråga, som bör vara aktuell just nu, då världen och människorna, om man får tro de hoppfulla idealisterna, stå färdiga att pånyttfödas.
Vaggad blidt af morgontfläkten, Grönskar nu på åkern sådden, Och i hvita vinterdräkten Springer haren öfver brodden Gömd bland buskar under granen, Spänner jägarn sakta hanen. Sparsamt närd af lundens kyla, Tindrar där en sjunken drifva, Medan ljusa björkar skyla Källans sorl och tufvans vifva, Och den nyss uppväckte Näcken Rör sin silfversträng i bäcken.
Också i teckningen af de lifegne lefver samma mänsklighetskänsla: Vladimir, den gamla trotjänaren, blir genom kärleken till sin herre något långt mera än en slaf, ja äfven Miljutin, Nadeschdas fosterfar, som är så djupt sjunken i lifegenskapens dy, att hans högsta önskan är att se henne som furstens älskarinna, får i den varma tillgifvenheten mellan honom och Nadeschda sitt människovärde.
Hastigt som facklan fångas och flyr från hand och till hand i panateneiska nattliga festen, måsten I lämna ungdomens evigt brinnande fackla till de bakom er ilande yngre rosiga släkten, medan I själva sjunken i ålderns svartnande skuggor, sjunken i gravens tigande natt. Kindens som ängens blommor förblekna. Svallande lockar glesna som lundars höstliga kronor.
Hunden lik, som retad följer björnen, Vädrande hans stig i skog och vildmark, Gick han stum, som vägens blodspår ledde, Stum, men mordlust ropte i hans hjärta. När han kom förbi sin faders boning, Bröt där eld och rök ur taket redan; Men han såg ej, hörde ej, hans öga Var orörligt endast fäst på vägen. Ren var solen bakom skogen sjunken, När en öfvergifven by han nådde.
Dagens Ord
Andra Tittar