United States or Slovenia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ej bjöd en trofast famn vid dagens slut Ett fredligt läger åt hans trötta lemmar, Ej räckte någon vänlig hand en dryck Af källans svalka åt hans heta läppar, Och ingen pannas hvälfda himmel ägde Två milda stjärnor för hans hjärtas natt.
Närmast hon kransas av gräs, som näres av smekande bölja, hägnas av trän, som ej lida en glimt av ljummande solglöd. Matt av hetta och törst kom gossen att vila på stället, lockad av ängdens och källans behag och tröttad av jakten. Men då han söker en svalkande dryck, han finner en annan brännande törst, förförd av sin bild i speglande källa, kär i ett livlöst hopp, förväxlande väsen och skugga.
Dig, gröna äng, jag söker Ännu en gång, Där klara bäcken kröker Sitt muntra språng. Invid den gamla stammen Min torfbänk är; Och getterna och lammen, De trifvas här. I dalens skygd, där lärkans toner skalla, Jag sitter hänryckt vid min flickas sida. Vid mina fötter källans böljor svalla, Af blommor kyssta och af fläktar blida.
Vaggad blidt af morgontfläkten, Grönskar nu på åkern sådden, Och i hvita vinterdräkten Springer haren öfver brodden Gömd bland buskar under granen, Spänner jägarn sakta hanen. Sparsamt närd af lundens kyla, Tindrar där en sjunken drifva, Medan ljusa björkar skyla Källans sorl och tufvans vifva, Och den nyss uppväckte Näcken Rör sin silfversträng i bäcken.
Späd ännu låg kärleksguden I den ömma modrens armar, Lik en stjärna, som om kvällen Du i källans sköte såg. Eterns silfverglans sig sänkte Dagglik ned uppå hans panna, Och en evig färg af rosen I hans kinder gömde sig, Medan läppen log, omfläktad Af Olympens nektarångor, Och de drömda segrars glädje Lekte oskuldsfull på den.
Ännu har under vida skyn Ej något skapadt mött min syn, Så armt, så hjälplöst och försmådt, Att det Guds vård ej röna fått; Den ser jag här, Ehvar jag är, Den ser jag fjärran liksom när. Hvem kläder blomman på grön äng, Hvem bäddar fågelns bo och säng, Hvem visar genom öknens sand Åt hjorten väg till källans rand? Ar det en ann', Är det ej han, Vår Gud, som allt af kärlek kan?
Vore jag så mörk som mången, Ful som flere andra flickor, Fick jag ej i källor skåda, Ej i bäckar se mitt anlet; Källans skönhet kunde störas, Bäckens silfver sotbesmittas; Tordes knappt på ängen träda, Att ej blomstren skulle skrämmas, Blomma hviska tyst till blomma: "Är det nässlan, är det tisteln, Kanske kardborrn själf, som kommer?"