United States or United States Minor Outlying Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
LEONTES. Förnuftets fackla, märker jag, Har böljan släckt hos honom, lifvets flämtar blott. DEN SKEPPSBRUTNE. Ett segel syns, tyst, tyst, det nalkas oss, det far Ditåt, dit, där hon öfvergafs. Nu, nu, o röst, Igenomträng med åskans stämma rymderna: Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär! LEONTES. Hvad? Samma ord jag hörde af den blinda nyss. Från hvilka läppar, yngling, har du fångat dem?
Så höll han krigets röda fackla hånfullt vid jämn och varsam eld, för att med den i våra gårdar nödens mordbrand tända. I denna jämrens tid din mor dig födde.
Att romerska biskopsstolen mer än en gång köptes? Nej, det förflutna rör mig icke ... jag vill veta, om det är sant, att Petros gjort ett sådant köp. Köpet är ännu icke avslutat, men det underhandlas därom, sade främlingen, och till bevis för mina ord skall du genomläsa dessa brev. Låt oss gå till närmaste fackla. Hennes sken skall sanna mitt påstående.
Ovanför dörren glimmade på timmergaveln klostrets märke: Den heliga jungfrun med barnet och en höjd fackla. Inne vid bordsändan i det halvmörka härbärget satt Valdemar helt lugnt bakom tallrikar och mataskar och åt med god lust. Han hade icke en enda kvar av sitt följe.
Här brinner en lampa, här brinner rökelse, fortfor samma röst, vars ägare vid sidan av en bland följeslagarne tog några steg framåt i salen, medan flera andra skockade sig vid dörren. Tillåt mig upplysa, svarade denne, att här ännu lär finnas en gammal präst. Det är förmodligen han, som med iakttagande av gamla vanor.... Nåväl. Tänd en fackla! Det är skumt i djävlanästet. Mer ljus!
JOHAN FLEMING. Behöfves ej. Min arm mig nekar strida, dock är den stark nog att en fackla föra. Förtro det värfvet mig. STÅLARM. Må gå. Åt dig vår ära vi förtro med detta. Nu må hvar och en i tysthet sig bereda för evigheten. Sedan samloms här med klara samveten och glada hjärtan, att tömma före stridens sista brand den sista guldpokaln för kung och land. ALLA. Hurra för Stålarm! O, min son!
STÅLARM. Välan då, vänner: fast svikna i vår lit på Sigismund, fast öfvergifne af vårt eget folk, vi skola visa hertigen i döden, att än vår konung och hvarandra trogna vi till hans planer ropa enigt: nej! Och när på tröskeln här den siste fallit och hertigen instörtar jublande i dessa salar, blott en man, en fackla behöfs, och slottet störtar öfver segrarn.
Ty hvad är mänskan med sin dubbla lott Af jordiskt mörker och af himmelskt ljus? En dyster natt omkring en enda stjärna. Förgäfves bryter hennes bleka sken Igenom slöjorna af moln och dimmor; Hon dagar ingen rymd, hon tränger ej Med strålfull fackla genom skuggans gårdar, Och stormen bryter segrande likväl Med härskarstämma genom nattens famn, Och böljor sucka mellan öde stränder.
Lycksalig den, som vid naturens bröst Från henne hämtar kärlek, ord och röst, Som, irrande, sitt modersmål ej glömt! Han drömmer blott och säger, hvad han drömt, Men medvetslös och utan reglors tvång Han drömmer vishet och han talar sång. Jag vill dig höra, skald, vid skogens bryn, Tills sista purpurn flytt från aftonskyn Och nattens fackla tändt sitt bleka sken.
Långt hän i väster, bortom sund och uddar, Sjönk solen tröttad nyss i hafvets famn Och släckte lugnt sin fackla. Hur växlar allt! Den dag, som hvälfde nyss Sin rika blomning öfver tusen länder, Står vissnad ren, och mörka skuggor tära På bladens sista, matta purpur nu.