United States or Maldives ? Vote for the TOP Country of the Week !
Om det icke täcktes Gud själv att omedelbart sätta gräns för hans farliga levnad, så skulle det ske medelbart genom någon rättrogen. Detta vore otvivelaktigt. Var det med ångest och bävan som Petros skådade dessa sina tankar i anletet? Nej, den strid, vars utgång avgjorde riktningen av hans levnadsbana, hade längesedan utkämpats. Hennes mål var givet.
Av medlidande med sig själv beslöt hon glömma honom, vilket icke gjorde henne någon svårighet, då hon hade full sysselsättning med tankarne på religionen och sin själs frälsning. En kort tid därefter lämnade Eusebia Aten. Det fanns intet skäl för henne att kvarstanna där, sedan Petros icke längre kunde uppträda på predikstolen.
Lysande och ädle herre, sade Petros i en ton, vars överlägsenhet motvägde ordalagens ödmjukhet, får jag den äran att i morgon se dig under mitt tak, eller tillåter du din ringe tjänare att vid samma tid besöka dig? Tiderna äro onda. Julianus' ursinniga företag har till fruktansvärd höjd stegrat modet hos kättarne likasom hos hedningarne.
Då prokonsuln gav sin maka förtroende av denna underrättelse, visste han, att den inom några timmar skulle vara biktad för biskop Petros. Meddelandet var också avpassat därefter. Och nu, min Annæus, förmodar jag, att du är på väg till kyrkan, för att lova Herran och bedja om fortsatt framgång för kejsarens vapen? Eusebia, jag känner detta både som plikt och längtan.
» ... till Petros, biskop i Aten, broderlig hälsning och frid av Fadern såsom ock av Sonen, av lika men ej samma väsende som Fadern!» Därefter stack han brevet i gördeln under sin mantel, ordnade denna och ämnade gå, då biskop Petros, som red på en mula i spetsen för sina präster, nickade och höjde korset, som han bar i handen, till tecken att han önskade tala med prokonsuln.
Fader, sade Eufemios, jag påminner dig om detta, icke för att fresta ditt tålamod, utan för att från mitt huvud vältra skulden för den sorgliga, jag må säga förskräckliga och alldeles oväntade utgången av våra bemödanden ... Vad har då hänt? utbrast Petros med oron synbart målad på sitt askgrå ansikte.
En presbyter viskar till de kring honom lyssnande diakonerna, att enligt vad biskop Petros själv berättat honom, hade brunnen utanför denna kyrka blivit fylld med kättarlik, och kättarblod hade översvämmat rännstenarna i stadsdelen däromkring. Ett förebud till vad komma måste även i Aten så tänkte inom sig alla.
De satte sig på en bänk, som skuggades av cypresser. Vad har du att säga? frågade Karmides. Något, som torde förefalla dig underligt och vågat, svarade Petros. Vi känna varandra så föga, och likväl får du höra, att jag vill inblanda mig i förhållanden, som synas röra mig alls icke och dig helt nära... Det är gott. Låt endast höra vad det är.
När Eufemios nu inträdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i en med kuddar bäddad soffa, med benen insvepta i ett ylletäcke. Petros gav vid Eufemios' inträde ett tecken till den tjänande broder, som var närvarande, att avlägsna sig.
De förtappade få återvända till hans faderssköte. Ynglingen suckade djupt och tystnade. Petros sade: Min son, du tänker måhända i detta ögonblick på din jordiske fader, den okände, som gav dig livet. Ja, du själv väckte den tanken, när du i afton lät mig skriva mitt testamente. Du undrar utan tvivel, att jag manade dig därtill. Ja, vad har jag att bortgiva?