United States or Angola ? Vote for the TOP Country of the Week !
Eufemios framtog under sin kåpa ett papper, som han räckte biskopen. Denne genomögnade det och utbrast: Han är en förfärlig slösare. Detta kan icke fortfara länge. Jag sade detsamma till Baruk. Med vad verkan? Då jag påpekade möjligheten, att de säkerheter, han erhållit, torde vara otillräckliga att trygga honom emot förluster, vart han likblek. Såå?
Det finnes några andra anekdoter om Lucidor, upptecknade af professorn, sedermera biskopen Olof Celsius den yngre såsom annotationer till Lidéns afhandling om den svenska poesin. »En gång hände sig att riksrådet grefve Tott, som i samma dagar förlorat sin son, reste förbi. Lucidor passade då på och stack in i hans vagn ett papper utan att vidare låta märka sig.
Om han sagt endast de första orden, är det troligt att fadern överväldigats av samma känslor som han och uppfyllt hans önskan. Men han sade för mycket, och fadern fick tid att erinra sig biskopen. Kom, sade biskop Erik dröjande, kom till mitt hjärta såsom den förlorade sonen!
Jag talar nu endast om möjligheter, min son; men den som brinner av kärlek till kyrkan, han hoppas även på det omöjliga och har syn för allt, som kan gagna henne. Ack, varför redogöra för dina bevekelsegrunder? Du är lika god, som du är klok och förutseende. Detta vet jag, och det är nog. Och jag tänkte, fortfor biskopen milt, jag tänkte på din längtan att skiljas hädan.
Varifrån han kommit visste för övrigt ingen, om icke biskopen. Men fyra år, det visste alla, hade Simon tillbragt däruppe på pelarens kapitäl, å ett rum av några fots omkrets, med bråddjup runt omkring, och dagligen, från solens uppgång till dess nedgång, med vissa uppehåll förnyat sina knäböjningar. Det sades, att han knäböjde tusen gånger om dagen.
Hon var förvildad i den stunden och visste icke vad hon gjorde. Jag tror, jag är viss därom, att hon sedan, snart nog, återvände till det rum, där hon utsatt mig, och förtvivlade, när hon icke återfann mig. Tro det, Klemens! Du gör rätt däri. Det torde verkligen hava förhållit sig så, anmärkte biskopen tröstande.
Biskopen Eusebios av Nikomedia har velat göra honom och hans broder icke till furstar, cesarer och hjältar, icke heller till människor, utan till kristianska helgon. Macillums fästningsmurar, inom vilka de stackars barnen tillbragt sitt liv, understödde hans bemödanden. Och vem anade annat än att de lyckades?
I nästa ögonblick fattade helgonet med bägge händerna linan, sköt sig ut från kapitälen och gled ned till marken. Han stod, eller rättare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framför biskopen och föreläsaren, vars vördnad för helgonet, när han såg det så nära för sina ögon, borde hava blandats med fasa.
Med en ny suck svarade den korthalsade och slog ned ögonen: Den ädla Apollonia har för de ringa, men hjärtliga omsorger, varmed jag omgivit hennes sjukbädd, gjort mig till ägare av hennes yppersta skatt tre i en kristallflaska förvarade skäggstrån av martyren, den helige Polykarpos. Avundsvärde! utbrast biskopen, medan ett löje, som han ej kunde tillbakahålla, spelade kring hans läppar.
Det blev en ståtlig begravning, biskopen jordfäste, två prostar och två kyrkoherdar prestaverade. Det snövita torget fylldes med svarta figurer. Krokiga små gubbar, med oerhört höga "cylindrar" och med knän så krökta, att rockkanterna stödde mot snön, vandrade par om par med små gummor i krusflorsschaletter.