United States or Svalbard and Jan Mayen ? Vote for the TOP Country of the Week !
Doktor Karolina tänkte säga: Vi äro ju alla förnuftiga människor; jag tror att vi ska slå våra kloka huvuden samman och ge Olle ett gott råd. Ty situationen har blivit ohållbar. Lizzy tungade satsen: Tel bruit pour une omelette! Betty: Eros föll segrande! Lotten: På farfars tid hade de där människorna varit hövligare; men de hade inte haft roligare för det. Och inte vi heller.
Den enda tröst, hans stolthet pekar på, är att kasta lifvets bleknande fröjd och storhet bort och dö. Först när gudarnas straff drabbar honom och han förödmjukad nödgas erkänna dem, kommer han i Morannals ställning och är, såsom krossad och böjd, i större mening glad och segrande, än han var under sin förmenta storhet.
Ty hvad är mänskan med sin dubbla lott Af jordiskt mörker och af himmelskt ljus? En dyster natt omkring en enda stjärna. Förgäfves bryter hennes bleka sken Igenom slöjorna af moln och dimmor; Hon dagar ingen rymd, hon tränger ej Med strålfull fackla genom skuggans gårdar, Och stormen bryter segrande likväl Med härskarstämma genom nattens famn, Och böljor sucka mellan öde stränder.
Då vi döko i åkern, hann du oss opp Och dök som de öfrige med, Då den syntes ånyo, min segrande tropp, Då slogs du i främsta led. Då man stormade byn mot kanonerna än Och jag kastade blicken dit, Då såg jag din trasiga jacka igen Först uppe på batterit. Det där var hurtigt: ett slikt försök Kan bäras i ryktets famn; Så gala öppet, min käcka gök, Låt höra till först ditt namn?"
Man kom udden så nära, att bränningen mot strandklipporna ej mer blott sågs, utan äfven tydligen kunde höras. Intet segel syntes, och endast en skara måsar utbredde sina hvita vingar öfver hällarna och vågen. Jakten flög i kapp med stormen. Ändteligen strök den som en blixt förbi den skumhöljda udden och vände redan liksom segrande inåt fjärden.
Han är sålunda genom tillbakasättandet af sig själf förtröstansfull och segrande äfven i olyckan, han är redan genom sin dyrkan af skuggor lyftad öfver förgängligheten af sin egen person.
Runeberg, säger G. Lagus, "har icke vädjat till några förgängliga dokumenter, som af de mäktige kunde förtrampas, han har grundat denna rätt på den djupa kraften hos folkets karaktärer, på kärleken till det land, som blifvit det beskärdt, och på den sedliga anda, som öfvervunnit hvarje bittert öde och gått segrande fram ur själfva nederlaget".
Den ringa hop, som vid Kauppila stod, Af tusen fiender tryckt, Den hade kämpat med hjältemod, Men den nalkades nu i flykt. Den hann generalens batteri, Den störtade honom förbi. Han rörde sig ej, stolt dröjde han kvar, Som han sutit, satt han ännu, Och hans öga var lugnt, och hans panna var klar, Och han sken på sin ädla Bijou, Och han mätte den här, som i segrande lopp Mot hans eldar rusade opp.
Och utan att egentligen känna sin likhet med en segrande fältherre, svängde han sig upp på den spattiga och travade genom gatorna med handen i sidan och mössan på örat, stolt och glad. För nu skulle det äntligen bli någonting av. Han lämnade hästen i stallet och gick uppför allén. Han möttes av hundarna, de svarta och de vita. Och i dörren stod en svartklädd flicka.
Men i ett språng, som en dånande storm, framrusade björnen, Störtade öfver min vän som en åskvigg eller ett skyfall Och slog segrande snart sin fiende neder till marken.
Dagens Ord
Andra Tittar