Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 juli 2025
Vintern, härjarns like, Som föröder nejden Och i sköfladt rike Tronar efter fejden, Satt med isad glafven Segrande på grafven, Dyster själf och mörk och kall som den.
Just då Macbeth, stridande och segrande för sin Gud, sin konung och sitt fädernesland, handlat mest himmelskt och måste känna sig mest lycklig, framställer sig för honom det jordiska med sina mest retande förespeglingar.
Därpå utbröt den ärorika revolutionen i Ryssland, och professor Poppenberg, som var en av dess andliga fäder, kallades hem av det segrande proletariatet. Hans hemkomst blev en triumf. Han hyllades på gatorna. Varje gång en borgare befriades från plånbok, klocka och päls, var det under ropet: »Leve professor Poppenberg!
Tag denna ring, den tryckte hertig Karl, då än en ung och fridsäll prins han var din far på hand, då denne segrande för folket en gång talte stolt på riksdag. Den ringen följde honom in i döden, den hör dig till som arf. Invid mitt hjärta den hvila skall, nytt lif ingjuta där. Och nu min moder. När du först bevisat, att du är folkets son. Till dess farväl!
På benen hade han åtsittande gula nankinpantalonger och kragstövlar ett mod, som republikens segrande generaler fått infört i salongerna. På båda sidor om ansiktet hängde håret fram i två kolossala » oreilles de chien ».
Men redan i Den segrande Eros förekom ett stycke, måhända det vackraste och det starkaste i hela samlingen, i
"Nej kronan behåll, åt sonen din gif, den är mig för tung. Men låt för dess ära mig offra mitt lif, min dyre kung!" Hurra för tro och fröjd! KÖR. Hurra för tro och fröjd! OLOF KLAESSON. De börja redan, än en vers är kvar. Mot fiender hundra ensam han stred, hans kung vardt blek. Han högg och han segrade, dignade ned, gladt som på lek. Och kungen höll in på segrande färd och med blick i brand.
Nu är det kristendomens milda och segrande lära, att man icke får slafviskt fasa tillbaka för denna söndring, att man icke får frukta för bibeln, därföre att man i den finner ord, som i och för sig själfva och utom sitt förbund med andan vore tomhet och mörker, och likaså icke bäfva för världen, därföre att den är död utom Gud; utan att man bör tro och med lefvande öfvertygelse bekänna, att söndringen af försonaren är upphäfven, att det fallnas makt att vara fallet är bruten, ordet såsom stridigt kufvadt och fredligt gjordt af andan, världen såsom ond öfvervunnen af Kristus.
Man ser här en man uppträda i trots mot gudarne och dessa tyst och vaksamt leda en följd af personer och händelser så, att deras kärleksfulla afsikt att krossa och tillrättaföra honom segrande tillintetgör alla motverkande omständigheter och omsider fullkomligt vinnes. Sådan är i min föreställning hela dikten; läsaren finner här de yttersta konturerna, inom hvilka den rör sig.
Ren på afstånd ser grefvinnan Upp mot helgonbildens drag, Som, i marmor huggen, tronar Öfver kyrkoportens hvalf, Sådan han i drakens strupe Stöter segrande sin lans, Medan, vid en klippa bunden, Konungsdottren ser hans kamp, Gråtande, af sorg förkrossad, Ber grefvinnan Julia: "O, Sankt Georg, helga kämpe, Fräls mig du ur drakens makt!" Se, hvem skyndar från kapellet, På en snöhvit fåle fram?
Dagens Ord
Andra Tittar