United States or São Tomé and Príncipe ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ja, det skall heta: »Banen väg, banen och bereden väg; skaffen bort stötestenarna från mitt folks väg.» Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter »den Helige»: Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan.
Lik bäcken, som sin muntra stämma höjer, Fastän den bruten mellan klippor går, Så tycks ock hon, på lifvets fröjd bedragen, Förvirrad, krossad, sjunga sällhet än. Se denna glesa krans af vissna rosor, Som fängslar hennes spridda hår; hvar fläkt Slår bort ett gulnadt blad af dem, liksom Ett oblidt ödes lätta vindar slita Förhoppningar ur en förkrossad barm.
Var jag icke nyss alldeles utan orsak bedröfvad, förkrossad? Och dock hade jag en god och trogen man, allvarlig, pålitlig, driftig, en man som mången kunnat afundas mig. Och mina raska, trefliga barn huru kunde jag vara så otacksam och så galen? Det skulle aldrig mera inträffa, det lofvade jag heligt mig själf. Men kanske hade en kvart redan förflutit. Jag borde ju stå i fönstret.
Hans inbjudan väckte en uppmärksamhet, han aldrig kunnat drömma om. Tanterna tackade och bådo hälsa löjtnanten så mycket . Något sådant hade aldrig hänt så länge han gått i skolan. Och alla barnen tackade också på tant Emilies kommando. Med en mun ropade de: Tack, Stellan! Han blev blodröd i ansiktet. Detta var alltför överväldigande. Han kände sig plötsligt som förkrossad av tacksamhet.
När morgonen, det glada sinnets älskling, Sin purpurhy i österns böljor tvådde, Då steg han med förkrossad håg från bädden Och såg ur tårar mot en tröttsam dag; När kvällen, kvalda hjärtans tröstarinna, Vid västerns guldport log bland sömn och drömmar, Då sjönk han mattad på en sömnlös bädd Och såg emot en ödslig natt ur tårar.
Det fanns ögonblick, när den milde Gustav Adolf påminde om sin järnhårde fader, sällsynta ögonblick, men detta var ett. Ynglingen, som redan varit beredd att böja knä för den stränge härskaren, drog sig tillbaka, till hälften förkrossad, till hälften i vrede. Först på slottets borggård återvann han besinningen och utbrast i tårar av sårad stolthet. O, min moder, klagade han, du hade dock rätt!
Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta. Gör väl mot Sion i din nåd, bygg upp Jerusalems murar. Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig, brännoffer och heloffer; då skall man offra tjurar på ditt altare.
Men jag var så full af ånger öfver min dumhet, att jag brydde mig om ingenting. För resten var han vänlig och snäll, men jag kände mig förkrossad af hans medlidande. Följande dag var det han, enligt det första aftalet, skulle komma, men jag fruktade, att han skulle uppskjuta det, emedan han varit hos mig på den där förmiddagsvisiten. Tiden gick. Jag drack te, jag satte mig att läsa; han kom icke.
Jag kan stryka mitt hufvud mot din axel Caesar men jag känner mig icke längre förkrossad af din storhet. Jag gläds åt dessa smekningar, som man gläds åt vallmoblommorna vid vägkanten, fast man vet att morgondagens lättaste vindpust skall sopa dem bort.
Du pröfvat plågor själf och död, Du vet, hur döden smakar. Du varit människa som jag, Förkrossad, ängslad, trött och svag, Du skall mig ej förskjuta. Jag kommer ej med makt och guld Och mig därpå förlåter, Min rikdom heter ångst och skuld, Mig står ej annat åter; Men kom jag för att ge, ej få, Jag vore en af dem ej då, För hvilka du led döden.