United States or Gabon ? Vote for the TOP Country of the Week !
HAN. Du gråter: gråt ej, kvinna! Låt din tår Ej fruktlöst falla vid ditt ödes fötter; Det ser ändå ifrån sin höjd på dig, Som solen på den lilja, han förbränner. Var glad, din älskling kommer då igen; Nu vill han icke komma, då du gråter. HON. Då skall jag le. Jag log nu nyss också Och sjöng af glädje, ty han var så nära. Han svarade från denna häll. Hvar är han nu?
Nu gläder dagens återsedda ljus min syn, Och lifvet, nyss förhatligt, har åtminstone För några stunder värde, tills jag mättat mig Med tanken att mitt långa kval en gång fått hämnd. LEONTES. Förvirrad, dunkel, oförklarlig, hotande Blir mig ditt ödes gåta mer och mer. Säg ut Ett öppet ord, hvem är du?
Lik bäcken, som sin muntra stämma höjer, Fastän den bruten mellan klippor går, Så tycks ock hon, på lifvets fröjd bedragen, Förvirrad, krossad, sjunga sällhet än. Se denna glesa krans af vissna rosor, Som fängslar hennes spridda hår; hvar fläkt Slår bort ett gulnadt blad af dem, liksom Ett oblidt ödes lätta vindar slita Förhoppningar ur en förkrossad barm.
En numera obetydlig man, som om dagen släpade sten till Afrodites tempel och om aftonen vilade i en usel koja på Skambonide, samlade så småningom hans ödes trådar i sin hand. Detta anade han minst av allt. Karmides och Rakel. En afton emot skymningen satt Karmides, samtalande med prokonsuln Annæus Domitius, i aulan till sitt hus.
Svårare är att tänka på Sorgbarn, ty vad skall varda av honom, när jag är död? Om dagen, då din själ är fientlig, är han ju icke mer din son! Men Gud skall skydda Sorgbarn, om han bevarar sin själ snövit, och Sorgbarn skall dessutom icke leva länge. Det har jag sett i ditt ödes linjer, älskade, bleke gosse!... Nej, Erland, nu skola vi skiljas för alltid.
Med sorgens öfvermått skall sorgen kväfvas, Och dessa afgrundsdolkar skola dock En gång förslöas, då de ständigt brukas. Se opp, mitt öga, tanke, spänn din flykt Och hjälp mitt ödes bristande förmåga Att måla bilder på min kärleks duk, Förfärligare än de redan sporda!
Han kände sig ofri härvid; lyckan tyranniserade honom lyckan förföljde honom! Han erfor ett ödes hand över sig och han trodde sig vara den förste, som förstod att Polykrates kunde vara olycklig.
Ju dåraktigare de levat, dess grundligare är ofta deras förändring till stadga. Sådant händer visserligen. Men ... Karmides stadgad! Det förefaller mig omöjligt. Jag känner Karmides bättre än du. Jag ansvarar, att en sådan förändring skall ske, såvida icke du omöjliggör det. Hans ödes trådar ligga i bådas våra händer. Han har vandrat vägen till fördärvets avgrund och står nu vid dess rand.
Dagens Ord
Andra Tittar