United States or Egypt ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Jag kan inte mer i dag», sade hon som till ursäkt. Men så såg hon på oss alla och förstod, vilken glädje hon hade väckt. Hennes ansikte lyste upp, hon gick förbi mig fram till gossarna, tog dem emellan sig och tryckte bådas huvud mot sina axlar. »Tacka lille-bror», sade hon. »Det är han, som har hjälpt mig.»
Hans öga lyftes opp ibland, Fast slocknande och matt. På samma slätt, på samma sand, Helt nära där han satt, En halft förstelnad yngling låg; Han såg på honom, när han såg. När kulan hven, när striden brann, När bådas blod rann varm, Med vredens eld de mött hvarann Och pröfvat svärd och arm. Nu sökte ej den unge strid, Nu höll den gamle kämpen frid.
Mörkret i bokrummet ökades av de svarta skyar, som drogo över himlavalvet. Då och då ljungade en blixt genom rymden och kastade ett bländande sken i rummet. Det var, som om en röst från himmelen sannat riddarens hemska gissning. Det går en sägen, fortfor denne, att pestens ankomst till en ort bådas genom en syn. Man ser tidigt på morgonen en gosse inträda genom stadsporten med en räfsa i handen.
Olika intelligenser och karaktärer frambringa de rikaste barnen, hvilka ärfva bådas anlag. Fru Marie Grubbe, som led af öfverkultur, söker och söker med fullt medvetande en andlig make. Hon blir olycklig, ända tills hon får en stalldräng, som ger henne hvad hon behöfver och stryk till. Det var hvad hon behöfde såsom komplement. Emellertid nalkades konfirmationen.
Hastigt skyndade furstinnan fram till busken, Bröt bland rosorna den skönsta, Men den gamle krigarn följde henne långsamt, Bröt förutan val en annan. Kejsarinnan mottog bådas bjudna gåfva, Tackade med mildhet båda, Men furstinnans blomma gaf hon åt Potemkin Och behöll blott gref Bestuscheffs.
I det hela taget synes det mig, som skulle det finnas en viss andlig frändskap mellan ert och Ivar Mörckes diktarkynne jag menar egentligen i bådas er uppåtsträfvande riktning, ty det kan eljes icke vara min mening att hvarken jämföra eller likställa.
Så var fädernas sed: då de gåfvo sin dotter åt mannen, Talte de gyllene ord, uppmuntrande honom och henne; Aldrig glömde väl sen de unga den varnande rösten, Utan den följde dem åt som förlofningens minne beständigt. Så för de ungas skull som för gästernas måste han tala, Så att enhvar högtidligt må se de bådas förlofning."
Vacker var hon, Skön i mångas tycke, fin och fyllig, Med en färg på kinden, icke rosens, Icke liljans heller, men en blandning Dock af bådas, liljans, om hon finge Låna blott en droppe blod af rosen.
En glömme dock sångaren ej, Årtyngde Sjolf, härskarornas bane, dig, Ende af forna tiders hjältar, Sparad åt Fjalar kung i hans ålder än. Du stod vid hans sida, då ung I bådas ådror brusade lifvets ström; Trotsande årens makt och dödens, Blödde en svalkad blod du med honom än. Lyss, konungen reser sig opp, Hans hand har fattat skummande hornet kring.
Den julaftonen stod sedan kvar i bådas minne med en stämning af något ljust och varmt, något festligt och gladt den samhörighetskänsla, den trygghet, den frihet från förställning och den glädje vid att få gifva, som skall vara familjelifvets heliga palladium. »Det är den första julafton, vi fira samman», sade modern. Han var i strålande lynne och han berättade henne för första gång om sig sjelf.