Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 september 2024
Och huru olycklig är vår bekymmersamma lefnad och huru fåfänga dess sträfvanden! En samlar som Euclio egodelar, en annan löper efter Thais i Korint, en tredje lefver i sus och dus bland kort och tärningar, men endast samvetsqvalen återstå för dem på slutet, »När lifves trötta skepp får stryka seglen neer». Döden kommer ju och jemnar allt. »En heerd-kiäp ok en rijksstaf» blifva lika.
Men vad säger han nu? Nu höres hans röst omild i skogen. Vinden säger: »Min fader var icke olycklig, ty han hade glömt min moder och sökte henne icke. Han älskade en annan, som kom från norden.» Vinden har en trolös fader, sade riddaren. Men hör, hur det klagar i skogen! Det är åter vindens röst. Vad säger han nu? Vinden säger: »Jag är ammad vid ett suckande bröst; jag vyssades med klagosånger.
Alla mina vänner äro opunktliga, jag skall aldrig stämma möte med dem vidare. Det är gott och väl, säger läsaren, men när mötte ni kvinnan, som gjorde er så djupt olycklig? Vi ha inte tid med några långa förspel och preludier. Till att börja med var det inte jag, som mötte kvinnan, och alltså inte heller jag, som blev djupt olycklig. Denna berättelse måste berättas i denna ton och takt.
Det betydde ännu mera för Betty, och hon blir djupt olycklig. Ändtligen hade hon fått tillfälle att älska någon, icke blott af hela sitt hjärta utan också, och i synnerhet, af hela sin själ. Denna kärlek hade, uppriktigt sagdt, luttrat henne. Den hade förvandlat henne och förnyat henne, den hade gifvit människovärde åt henne, och nu vore hon således åter störtad ut i sin forna tillvaro!
Så skref Columbus öfver Lucidor följande epigram: »Den sig i all sin tid olycklig sjelfver spådde, Han ock uppå sin tid olycklig ända nådde. Så såg han verlden sin. Gack nu, ehur du heter, Och säg, att ej är sannt: Poeter ä' profeter!»
Han var olycklig, han ångrade sig, och han skulle vända om på sin väg, om en hjälpande hand räcktes honom av den han älskade. Och i kampen mellan sin stolthet och förtvivlan hade han uttalat en fordran, som var trotsig, men förrådde, att i djupet av hans väsen vilade ännu hans första kärlek. Hermione kände sig djupt upprörd. Skulle hon stöta honom tillbaka?
Olycklig den, som kommer dit. Om man skulle dö i tid, så att man inte blefve gammal och orkeslös. Underligt att de inte hellre gå och hänga sig, än de härda ut med ett sådant der elände. De gingo förut, Tiina Katri och Heiskanen; Holpainen gick ett stycke efter, med hufvudet nedböjdt och skuldrorna hopsjunkna. Hans steg voro så tunga, att man skulle trott, att han bar en stor börda på sin rygg.
»Är du olycklig med mig, Elsa?» sade jag. Och till svar hörde jag henne snyfta som i den högsta ångest: »Om jag icke hade dig, tror du, att jag då kunde leva?» Hur länge denna tid räckte, minns jag ej med bestämdhet. Jag vet blott, att jag minns den som en enda förfärlig vinter utan snö, ett långt, mörkt streck i vårt liv, vilket syntes mig tomt och utan mening.
Men mitt älskade, älskade barn För ja vill inte skjuta mig. Ja vill bli en god mänska. Ja vill, ja vill ! Ja vill älska Gud och Kristus Ja vill va god Ja ä så olycklig, så olyck liiii Ja vill inte bli rik. Ja vill inte ha morfars pengar, ja vill Hon måste följa med honom upp på hans rum och lägga honom till sängs som ett litet barn.
Dina sammanställningar äro skarpsinniga, sade Hermione och betraktade den gamle med ökad uppmärksamhet. Den blinde och dock så fjärrskådande Teiresias, fortfor den filosofmantlade främlingen, hade förutsagt, att Narkissos skulle varda olycklig och dö, om han lärde känna sig själv. Huru tilllämpa detta på vår Narkissos?
Dagens Ord
Andra Tittar