United States or Vietnam ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det qväljde till och med mig ibland, isynnerhet när jag gjorde rent i skrubben, fast jag af naturen för resten just inte är bland de ömtåligaste. Gud förbarme sig, man kan ju riktigt dö häraf, mumlade Tiina Katri, när hon började känna det litet lättare. Kom bort, se så, hvad skall du der onödigtvis, sade Heiskanen, som jemte Holpainen gick mot porten. Tiina Katri hann upp dem.
Hon lät nu Tiina Katri ordna hennes hår och kläder. Sedan tog Holpainen henne under ena armen och Heiskanen under den andra. På detta sätt gingo de nu att föra henne till Harjula fattiggård, hvilken var belägen ungefär en verst utanför staden. De gingo förut och Tiina Katri följde efter dem. Mari talade hela tiden till dem med sakta röst.
Heiskanen knackade ur pipan och stoppade den tillbaka i fickan. Skola vi inte gå nu? sade han till sin hustru. Jo. Men milde fader, som jag alldeles glömt bort soppan, som står på elden. Hvad skola vi äta? frågade Holpainen, när de andra hade gått. Det fins inte en brödsmula hemma. Hellu gick just nu ut med påsen. Vi skola vänta litet, säkert har hon väl något med sig, när hon kommer hem.
Reformera er religion; den der läran duger inte mer för nutidens menniskor. Och adjö nu, jag måste vika in i den här gården. Han gick in genom porten och pastorn fortsatte ensam sin väg, tankfull och allvarsam. Sextiden på aftonen kom Tiina Katri från fattigvårdsdirektionens ordförande med tillståndslapp i handen. Holpainen stod då på gården och talade med Heiskanen.
När man inte har arbete, äter man hälften mindre, sade Tiina Katri. De der herrarne bry sig inte om de fattiga mer än om hundar, och knapt så mycket ens, sade Lopo. Skulle de helst med ens taga lifvet, men då de långsamt pina en så, att lifvet är mycket värre, än döden. Heiskanen blåste en lång rök ur munnen. Hvarifrån skulle staten eljes få pengar till tjenstemännens löner och annat.
Holpainen började kasta kläderna undan och då funno de henne der allra underst, hopkrupen på golfvet. Hon darrade och stirrade på dem. Ni få inte komma, bort, bort, ni få inte komma, ni få inte komma ... klagade hon med jemrande röst. Var inte rädd, inte göra vi illa åt dig, sade Holpainen, i det han försökte få henne fram. Bort, bort, bort... Mari kommer litet ut och går med oss, sade Heiskanen.
Der tycks Holpainen komma just nu, sade Mari, när hon hörde att någon stampade sina fötter i farstun. Det var han och Heiskanen, Tiina Katris man. Du dröjde länge, sade Mari. Fick du helst lapp? Holpainen gaf åt henne en hvit, hopvikt pappersbit. Mari öppnade den och såg på det skrifna. Då hon emellertid inte fick reda på, hvad der stod, gaf hon lappen tillbaka åt Holpainen.
Men hvad blir det bättre deraf, sade Heiskanen, då hon i alla fall måste föras. Du får en svår natt, om hon igen blir oregerlig. Och barnen äro rädda, tillade Tiina Katri. Nog kan det vara så, sade Holpainen. Vi skola gå och se, hurudan hon nu är. När de kommo in, syntes Mari inte till. De sågo häpna omkring sig, till dess Tiina Katri märkte, att sängklädshögen närmast väggen var litet pösigare.
Han hotar också nu att bege sig bort, då han inte kan se barnen svälta. Ämna de inte ens framdeles höja dagspenningen? frågade Mari. Knapt nog, svarade Heiskanen. Hvad tvingar dem att höja; de få nog arbetsfolk för åttio penni denna tid. Och jag fruktar, att vi endast få skada af hela jernvägen, fast den låtsas vara till hjelp.
Stick den i väggspringan så länge, sade hon. Tiina Katri och Lopo stälde fram stolar åt männen; sjelfva satte de sig på sängkläderna i knuten. Nu skall jernvägsarbetet börja, sade Heiskanen, i det han tog upp från fickan pipa och tobakspung. Stoppa i också du, Holpainen. Jaså, skall det börja redan. Då kan man åter komma att lefva upp, Gud vare lof, sade Lopo.