United States or Sint Maarten ? Vote for the TOP Country of the Week !
Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon. Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte länge, förrän han rusade opp med lyftat rockskört, utom sig. Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog med rockskörtet. Vem läcker? frågades i flock. Tunnan, vet ja'!
Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon. Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte länge, förrän han rusade opp med lyftat rockskört, utom sig. Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog med rockskörtet. Vem läcker? frågades i flock. Tunnan, vet ja'!
Gud förbarme sig över den herrens fattiga själ, det gick tokugt i landet, men bra på sjön. Si, juten var dock en annan karl än kalmucken.
Men gick hans trupp, då han själf sprang fram, Och kom han i strid förrn den "Gud sig förbarme, en sådan skam! Nu hafva de gått som paddor, Nu blefvo de efter igen." Han förde då kriget först bröt ut, En trupp af femtio man; Den hade smultit ihop till slut: Med tjugo vasagossar Stod nu i hären han.
Han hade nu en stund med stor myndighet sträckt sig i sin länstol och med några väldiga rökar pustat reströttheten ur sin kropp, när han tyckte det vara tid att gå på saken och som vanligt inledde sina ordres med en liten personlig apostrof till sin medhjälpare: "Gud förbarme sig öfver er ordentlighet, herr Gåsevinge, med hvilken ni ändå icke kommit dess längre i världen.
Det qväljde till och med mig ibland, isynnerhet när jag gjorde rent i skrubben, fast jag af naturen för resten just inte är bland de ömtåligaste. Gud förbarme sig, man kan ju riktigt dö häraf, mumlade Tiina Katri, när hon började känna det litet lättare. Kom bort, se så, hvad skall du der onödigtvis, sade Heiskanen, som jemte Holpainen gick mot porten. Tiina Katri hann upp dem.
Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson alla sina hemskaste aningar överträffade. På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt hunds, med munnen vidöppen. Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hålen skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och stövlarne har han på sig, den kältringen. Här voro goda råd dyra.
Kolonnen kom, den kom helt när, Han fäste på den sin blick: "Mitt folk skall väl finnas i hopen där?" Förgäfves, häri såg platt ingen, Hans tålamod förgick. "Nu rycka de andra i seger fram, Och de mina synas ej än. Gud sig förbarme, en sådan skam! Nu hafva de gått som paddor, Nu blefvo de efter igen."
De lutade sig ned och granskade den kastade stöveln och kände försiktigt på den, som fruktade de i vördnad att vidröra den, och slutligen kysste de även guldörnen. Gud förbarme sig över denna brottets stad! mumlade de. Det är kejsarens! Ja, det är kejsarens, svarade budbäraren och drog djupt efter anden. Förstå ni tecknet?
Gud gifve, att Märsen, stackars gubbe, må slippa alla efterslängar af sin höstresa, om han nu verkeligen kommer hem. Och du, stackars barn, har ingen att möta! Gud förbarme sig öfver den, som skall lita på vatten och vind hu, kvad den båten kränger det är inte en ensam, som går till kost, det är två och tre och hundrade. Men du skall drömma, syster, det är otroligt, hvad det hjälper att drömma.