United States or Christmas Island ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var Helena, kamrerns yngsta dotter, som hon hade skött som liten och efter hvilken hennes Hellu hade fått sitt namn. Herrn deremot var alldeles obekant för henne. De stannade ett ögonblick framför trappan och talade med hvarandra, men på svenska, så att Mari ej förstod något. Helena drog på sig handskarne och kastade en lång blick åt sidan på henne.
Holpainen skrapade sig i hufvudet och kastade sig på rygg på sängkläderna. Du frågar inte ens, hvart sängen tagit vägen. Jag hörde det re'n af värden. Om han se'n skulle vänta på den här månadens hyra, så att han inte kör oss på backen. Tyst, Ville, Anni sofver. Mamma, ge mig bröd! Hvarifrån skall jag taga det; vänta till dess Hellu kommer. Petu, gå ut i porten och se åt, om hon inte hörs af re'n.
Först när det dagades vände han sig på andra sidan och öppnade i det samma litet på ögonlocken. Hvad felas barnet? frågade han. Det är säkert sjukt. Mannen hörde knappast svaret. Han hade somnat på nytt. Djupt insomnade voro äfven de äldre barnen, flickan Hellu och gossarne Petu och Ville, hvilka lågo på golfvet. Deras täcke var tunt. Modren bredde sin kofta öfver de yngre, Petu och Ville.
Hon öppnade ögonen och stirrade på honom. När hon såg fadren der, hvarest hon förut varit van att finna modren eller Hellu, drog sig hennes mun på sned och qvidandet öfvergick till gråt. Mari spratt upp och stirrade på dem med vidöppna och orörliga ögon. Hon var synbarligen ännu inte vid medvetande.
Modren ryckte gossen med sig och sprang in. Der greto båda, Hellu och Anni, Hellu derför, att hon inte fick Anni att sluta upp att gråta. Länge hade det stackars barnet redan skrikit, det hördes på rösten, som nu endast var ett sakta hväsande. Modren tog henne i sin famn. Hon var igen feberhet, som om natten; munnen riktigt brände bröstet. Men hon hade gråtit sig trött och ögonen slöto sig genast.
Hellu väntade en stund, om ännu ingenting skulle höras. Men när allt förblef tyst, förstod hon, att Anni var död. Och fast hon hade bedt, att Herren skulle taga henne från denna verld, kändes det ändå så svårt, då lilla Anni nu hade gått bort, att hennes hjerta ville brista. Hon gret högljudt, och då började också Ville gråta. Tiina Katri hörde gråten in till sig och kom att se åt.
Sakta, sakta! hviskade fadren och visade med handen på vaggan. Hellu blef förskräckt. Det var som om iskallt vatten hade slagits öfver hennes kropp ända ned till fötterna. Hon ställde sin påse i en vrå och gick på tårna fram till Anni. Endast ett ögonkast, och hon begrep allt. Lilla Anni hvarken gret eller skrattade mer, hon behöfde inte mer deras hjelp.
Hvart skola vi stackare taga vägen, med de här små barnen ännu till omkring oss? Ha förbarmande åtminstone med dem, goda husbonde! Hellu hade lagt bort sin brödbit och följde uppmärksamt med samtalet. Man såg på hennes ansigte, att hon fullständigt förstod, hvad det hade att betyda. Men gossarne lekte med hvarandra i sin vrå och visste ej af något bekymmer. Heikura drog några rökar.
Äfven detta tillstånd, att lefva så här utan själ, att vara som i sömn eller yrsel, var mycket plågsamt; gerna skulle hon utbytt äfven det mot hvilket annat som helst, men ändå inte mot de förskräckliga synerna. Om hon visste att de skulle komma, skulle hon hellre kasta sig i en vak. Hellu stackare såg allt efter litet på henne; hon förundrade sig säkert öfver att hon ingenting sade.
Det blef en sådan tomhet och hjelplöshet i rummet, så snart hon hade stängt dörren efter sig. Hellu vaggade med båda händerna, för att vaggan skulle få en jemn rörelse. Och oafvändt såg hon på Annis ansigte, färdig att genast börja sjunga, om hon det minsta öppnade på ögonlocken. Gossarne voro någorlunda tysta. Allt tycktes gå väl.