Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 maj 2025
Det var Helena, kamrerns yngsta dotter, som hon hade skött som liten och efter hvilken hennes Hellu hade fått sitt namn. Herrn deremot var alldeles obekant för henne. De stannade ett ögonblick framför trappan och talade med hvarandra, men på svenska, så att Mari ej förstod något. Helena drog på sig handskarne och kastade en lång blick åt sidan på henne.
Den omständigheten, att en liten, men livligt intresserad åhörareskara samlades omkring honom och genom uppmuntrande tillrop sökte underlätta hans arbete, bidrog inte särdeles till att göra humöret mildare, och när slutligen en äldre, distingerad dam stannade, såg på honom och smålog, brast kamrerns tålamod.
Då släppte kamrern hela bördan, så att alla paketen ströddes över trottoaren, grep tag i pojken, ryckte från honom paketet och gav honom ett par hurrillar med det, så att ådekolångsflaskan krossades och spred sitt doftande innehåll över kamrerns rena manschetter. Sedan gällde det att bli lastad med de andra paketen igen, men detta mötte hart när oövervinneliga svårigheter.
Den gamle kamrern lade ned jultidningen, där han nyss läst den sedvanliga vackra och som varnande exempel särdeles lämpliga berättelsen om den ensamme gamle kamrerns ensliga jul, och såg ut genom fönstret.
Hennes krafter voro svaga. Nu först kom hon att tänka på, att hon borde hafva ätit en bit bröd, innan hon gick ut. Hela natten hade hon vakat och barnet hade dessutom allt emellan sugit det tomma bröstet, mera af oro än af hunger. Derför var hon också nu så kraftlös, att hon knapt ville hållas uppe. Slutligen hann hon ändå fram till kamrerns gård.
Vattnet kostar ändå ingenting. Så hade hon, då hon tjenade hos kamrerns, ofta hört dem säga. Och hur kunde de förstå annat, då de aldrig sjelfva hade försökt, hur de fattige hafva det. Och de visste inte, hur liten förmåga att arbeta den har, hvars sinne nedtrycks af ett ständigt bekymmer och från hvilken hungern tar de sista krafterna bort.
Säg, vill ni inte lofva att komma och vårda mig, om jag blir sjuk, Kristiana, och stanna hos mig tills jag dör?» Kamrerns ton var helt högtidlig och allvarlig, han tog den gamla flickans hand, kysste den sakta och sade efter en stund: »Jag är så rädd för att dö ensam.» »Hon kommer nog gärna, det sjåpet», svarade frun, »ty för lik är hon inte en smul rädd.
"Här får han julklapp, snorhyvel och här har hon, sakramenskade satkäring och här har han, fähund ta emot, fördömda knölföda se här och här och här " På en halv minut voro kamrerns juklappspaket på detta originella sätt utdelade bland de kringstående, och med händerna i pälsfickorna, befriad från sin börda, begav han sig på hemväg.
Dagens Ord
Andra Tittar