United States or Singapore ? Vote for the TOP Country of the Week !
Låt åtminstone bli att gråta, din stackare, eller mistar du den lilla syn, du har qvar. I fruarnas ansigten syntes en känsla af medlidande. Den ena af dem klappade Hellu på hufvudet och tog från sin ficka en kopparslant, som hon lade i barnets hand. Petu och Ville hade hittills oafbrutet betraktat de främmande. Ville stod alldeles invid dem.
Du borde ändå hålla bättre efter dina barn, fortsatte Tiina Katri. Inte skulle jag räknat på en mindre bit, men som de foro af med hela limpan. Vi skola söka reda på gossarne; de ha väl inte hunnit äta upp den ännu. De gingo ut tillsammans, modren förut och Tiina Katri efter. Modren fick genast syn på Petu, som sprang och gömde sig bak en knut, då han hörde att dörren gick.
Petu satt på golfvet vid spisen och lutade sig med ryggen mot väggen. Han såg genast riset i modrens hand och började gråta. Han hade gissat rätt. Modren kom med allvarlig uppsyn rakt fram till honom. Det hjelpte inte, att han sparkade, vred sig, kastade sig rak lång ned och skrek af full hals.
De blefvo snart färdiga, ty de hade ej synnerligen många plagg. Petu hade ingenting annat än en gammal liten flickklädning, som borgmästarinnan gifvit; den var garnerad och utsydd med remsor, men mycket trasig. Knapparna voro borta bak; modren fäste klädningen med en knappnål upptill, och det gjorde ingenting, att skjortan tittade fram genom en lång spricka.
Men om det skulle hända, då skulle hon vara som i himlen och skulle inte bry sig om, fast hon skulle svälta eller hvad som helst, ja, fast hon skulle blifva stenblind. Ville sörjde inte och inte Petu heller särdeles, om de också ibland voro liksom försjunkna i tankar. Frun hade hemtat åt honom byxor, och han klagade ett par gånger öfver, att modren inte hade sett dem.
Det torde varit omkring åtta eller nio tiden, hon visste det inte så precis, då de inte hade någon klocka. Modren höll på att bädda, åt barnen på deras förra ställe, och åt dem sjelfva i knuten, der sängkläderna lågo. Hellu vaggade barnet och Ville hade somnat på näsan vid spisen. Modren klädde byxorna af honom och lyfte honom på bädden bredvid Petu.
Ryggen och sidorna värkte och hon ville inte på något sätt kunna hålla sig vaken. Petu, kom och vagga, att jag får lägga mig litet. Der skall du få bulla, men låt inte barnet vakna. Ville, kom bredvid mig, så hålls du stilla så länge. Hon somnade genast som hon lade sig ned på kläderna och vaknade ej, fastän Ville trycke sitt finger mot hennes kind och hviskade: Mamma, hoj, mamma!
Om också du, Mari, ändå försökte äta en bit, så att du skulle få litet krafter. Den här tycks vara god. Om du vill, skall jag hemta åt dig. Intet svar, endast en liten, tvär skakning på hufvudet. Se der, gossar! Doppa i saltvattnet. Petu och Ville åto glupskt, men fadren hade just ingen aptit. Han tvang sig att svälja några gånger, sedan lemnade han maten.
Han började tjuta och rusade på Petu. Denne sprang undan, så att klädningen fladdrade. Modren tystade dem och tog fatt i Ville. Petu började retas: Ähä! si' du! Ähä! Och till slut räckte han tungan långt ut. Hvad heter du, min flicka? frågade den ena frun. Int' ä' ja' flicka, fast ja' har klädning. Frun skrattade. Du har väl ändå något namn? Petu. Jaså, du heter Petu.
Hon kände sig mycket trött ännu och Petu satt väl der sysslolös, men han förstod aldrig vara aktsam, utan fick alltid barnet att vakna. Hon försökte derför hellre hålla sig vaken, än lemna vaggningen åt honom. Hon satt på en pall; ena handen höll hon på vaggkanten, mot den andra lutade hon sin kind, under det hon stödde armbågen mot knäet.