United States or Kyrgyzstan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Snöyran hade ökat, rymden mörknade mer och mer, och det började skymma över stråkvägarna och torgen. Tomas var dödstrött, och likväl drev han ännu gata upp och gata ner. Det fanns ju en möjlighet, att han kunde möta Hall. Han hade förr ofta brukat träffa honom ute just vid den tiden, i middagstimmen; varför skulle han icke kunna möta honom i dag, då han behövde honom?
En svag fläkt stryker fram öfver de mognande axens toppar, som en lätt skugga öfver en himmel af idel klarhet. Blanka sjöar. Öfver dem ligger luften och skälfver i sommarhettan. I dem speglar sig rymden blå och djup som ett oändligt öga med smärta i blicken, stirrande ut i verldsalltet. En härlig natur. En vacker ram till en tafla af gränslöst elände.
Rymden mellan Pnyx och Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargångar återkastade de vilda, ursinniga ropen: Död åt kättarne, atanasianerna, giftblandarne! Folkströmmens första böljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av människor upp på målningsgalleriets trappa, där Karmides stod i skydd av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett översvämmande vatten över torget.
Det är svårt att säga, om i den blick, han långsamt förde öfver rymden, låg en tjusning af faran eller ett farväl till hans barndomsvänner, holmarna, hafvet och stormen. Inom få sekunder var dock hvarje blandadt uttryck försvunnet från hans anlete, och kvar stod kraften allena, lugn, stridsfärdig och verksam.
Han var som en drömmande, han tyckte sig invävd i vissnande löv och stjärnljus, med höstmörka skogar runt om, den ljungblommande heden under sig och den djupa rymden till tak över detta granna fängelse. Hur liten och trasig och smutsig är jag ej, mumlade han, med mina sotiga händer och min buckliga vattenhink!
Tystare blef rymden, luftens skaror Sökte hvila, hvarje väsen tycktes. Vilja endast skåda nu, ej sjunga; Och den gamle följde med sitt öga, Stum af andakt, ljusets väg. Hvad dunkelt Syntes nyss, var nästa stund förklaradt. Udde efter udde dök ur dimman, Ö vid ö stod fram; en värld af fägring Växte sakta opp ur skuggans tomhet, Tog begränsning, färger, glans.
Mina herrar, detta är den afgörande frågan, hvalfvets slutsten, ty ingen duglighet, hur stor den än må vara, är värd något utan redbarhet. När Burns skildrade Skotlands genius i »Visionen», kommo dessa egendomliga ord honom i sinnet: »Hennes öga, äfven då det ut i tomma rymden såg, lyste klart af tro och heder».
Och sedan, när han väl var ur skolan, hur skulle det bli då? Skulle han stå i bod eller skulle han komma på kontor? Tåget brusade fram, och Tomas gick förströdd och märkte det icke förrän de sista vagnarna redan hade rullat förbi. Nu var hon alltså borta... Tomas stod ensam mitt ute på järnvägsbron. Rymden hade åter tjocknat.
LEIOKRITOS. Ord, hastigt sagda, flyktiga som vindens fläkt, Hvad makt I ägen att ur rymden af min själ Bortsopa dessa sorgens moln, som skockats där! Men låt mig höra äfven gudens svar, hvad lott Hans höga tempeltjänarinna bådar mig; Ty mänskoord, de äro dock blott mänskoord, Och lätt kan ödet smeka med sin ena hand Den stund, det med den andra mättar dödens hugg. ADAMASTOR. Så händer.
Ett ofantligt bomullsvitt moln, liknande en jätteballong, som slitit sig lös från sin gondol och utan förare slungats ut på någon äventyrlig irrfärd i rymden, kom långsamt seglande från öster, erövrade trakt efter trakt av himmelskartan och lade parken i grå skymning.