United States or Togo ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men vägvisarne försvunno, döko upp, blefvo åter borta bakom någon backe innan, vi på en aflägsen höjd sågo ett par andra varelser röra sig. »Kor!» ropade mina två kamrater blygsamt. »Karlar!» skrek undertecknad oförbehållsamt, och alla tre uppförde vi en vild segerdans bland ljung och kråkris.
Det ena grenparet efter det andra sjönk ner i den stående hjorden. Flere och flere döko ner. Snart hvilade hela renhjorden för natten. Lapphundarna, som fått mat inne i tältet sofvo där i värmen, som lapphundar pläga sofva, med ögonen slutna, men öronen på spänn, efter minsta varsel af vargen. Mattes kom in i tältet med storsöner och dräng i följe. Mat och kaffe hade Cecilia i beredskap åt dem.
Själva denna sena utveckling i naturen fyllde oss båda, vilka voro som bergtagna i vår egen stämning, med en ny lycka. »Ser du, det är sent nu, som det var då?» »Minns du, det blir en andra vår, när man bor i skären?» Och vi sågo ut över den vida fjärden, som famnade hela denna sena vår, och gladde oss över, att fiskmåsarna i vida bukter kretsade som förr över det blå vattnet, gladde oss åt deras vita vingar, som blänkte i solen, och stannade för att betrakta deras fria lek, när de döko genom luften och nådde vattnet, där deras klara ögon spanade efter byte.
Han föreslog nu, att vi skulle rymma, att jag förklädd skulle taga plats på godset, innästla mig i styvmoderns förtroende och beröva henne papperen. Det var den ursprungliga planen och skäligen enkel. För varje kväll blev den mera komplicerad. Nya svårigheter döko upp, nya fiender ställde sig i vägen för vår lycka.
Och ibland strök man förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke; än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom salongsventilerna.
Skälarne badade på vederbörligt avstånd, stucko opp sina trindskallar, bölade, blåste och döko ner igen. Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp några vitbukar, som med sina stora men ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere i djupen och dinglade in över relingen.
Sjön vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem, döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför dem.
Då vi döko i åkern, hann du oss opp Och dök som de öfrige med, Då den syntes ånyo, min segrande tropp, Då slogs du i främsta led. Då man stormade byn mot kanonerna än Och jag kastade blicken dit, Då såg jag din trasiga jacka igen Först uppe på batterit. Det där var hurtigt: ett slikt försök Kan bäras i ryktets famn; Så gala öppet, min käcka gök, Låt höra till först ditt namn?"
Han gick den långa förfärliga Vaksalavägen, och han tyckte den var vacker; han sjöng och han sprang och han skrek för att få luft, ty han hade ju ingen att meddela sig med; han hade solen bakom sig och han såg sin skugga bli allt längre; men när han vände sig om, låg ännu alltid staden bakom honom, med Carolina, Slottet och Domkyrkan; en gång uppe vid Vaksala kyrka hade han förlorat dem ur sikte, men så döko de upp igen; när solen gick ner och lärkorna tystnat ute på de ändlösa åkrarna, kände han sig trött; han hade inga pengar.