United States or Trinidad and Tobago ? Vote for the TOP Country of the Week !
De båda skuggorna famnade hela mitt liv, och mitt fel var, att jag icke förmådde rycka solen från himlen för att fördriva den sista. Detta var mitt fel och min illusion. Ty med seende ögon såg jag icke. Med hörande öron hörde jag ej. Jag såg blott min egen önskan, hörde blott ljuden av min egen dröms starka livslängtan.
Jag höll Allt närmre, tills på ett pilskotts håll Mitt skepp jag svängde mot vinden, Att undgå flammorna själf. Då kastade röfvarn vildt Sin sköld i lågan. Ett språng han tog Och sjönk med famnade barnet I böljans gapande graf. Bort flög med orkanens il Hans skepp. Själf kämpande sågs han än Sin börda lyfta ur vågen Och räddning kräfva af mig. Jag märkte hans vink. Jag tog Ombord den brutne.
Som om något av hennes känsla omedelbart överflyttats på mig, eller som om våra tankar mötts i det förflutna, då livets lyckodröm famnade oss bägge, greps även jag av en stämning, helt olika min föregående, och i det jag sakta lade min arm om hennes hals och strök hennes kind, sade jag: »Vad tänker du på?» »Jag tänker på vår första sommar.»
Själva denna sena utveckling i naturen fyllde oss båda, vilka voro som bergtagna i vår egen stämning, med en ny lycka. »Ser du, det är sent nu, som det var då?» »Minns du, det blir en andra vår, när man bor i skären?» Och vi sågo ut över den vida fjärden, som famnade hela denna sena vår, och gladde oss över, att fiskmåsarna i vida bukter kretsade som förr över det blå vattnet, gladde oss åt deras vita vingar, som blänkte i solen, och stannade för att betrakta deras fria lek, när de döko genom luften och nådde vattnet, där deras klara ögon spanade efter byte.
Ren svårt sårad var en af de båda och famnade marken Utan att resa sig mer, och den andra begynte att tröttna. Själf med geväret i handen, beredd att värja mig ständigt, Stod jag och hoppades än, då en ryttareskara i fjärran Syntes och störtade fram i galopp till kamraternas bistånd. Då var ute med allt.
Han bredde ut armarna och famnade med möda en femtedel av storekens vidd. Har du sett på maken? sade han. Ska du säga, att den inte är grann? Flickan såg upp och genom det rika lövverket varsnade hon den kala toppen. Den är ackurat lik dig, sade hon, skallig och åbäkig. Då körde gästgivarn fram till källardörren, satte upp bräder till kärrkanten och rullade av sitt tullfria gods.