United States or Cocos Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag följde med harm hans skepp, Som vågat närma sig Morvens strand; Och röfvarn skydde att bida, Vid mörkrets bragder blott van. Ren nalkades kväll, och långt På hafvet syntes hans segel än, Och fåfäng glödde min vrede; Då bröt ur molnen en storm. Af dånande åskor följd, Som nu fördubblad i kraft hvar stund, Min drakes vingar den lyfte, Men slet Dargs segel från topp.
Gyllne locken fladdrar, vinden Bär den röda mantelns svall. Mäktigt har sitt spjut han svingat; Träffad, röfvarn Fatiman Sjunker dignande till jorden Såsom draken fordomdags. Och hans tio morer fattas Af en vild förfäran snart, Kasta sköld och lans och flykta Öfver berg och slätt och dal.
Men i natt, då månan sjunkit, smygen Till den lilla ladan mellan bergen, Där mot skogssjön Mättäkoski krökes; Där är stället, där skall röfvarn finnas, Hvilande i natt bredvid sin maka, Där skall jag ock finnas, käck till bistånd." Sagdt, och värden åter: "Ingalunda, Gamla granne, får du gå tillbaka; Låt de friska styra och blif hemma."
Jag höll Allt närmre, tills på ett pilskotts håll Mitt skepp jag svängde mot vinden, Att undgå flammorna själf. Då kastade röfvarn vildt Sin sköld i lågan. Ett språng han tog Och sjönk med famnade barnet I böljans gapande graf. Bort flög med orkanens il Hans skepp. Själf kämpande sågs han än Sin börda lyfta ur vågen Och räddning kräfva af mig. Jag märkte hans vink. Jag tog Ombord den brutne.
Honom svarte förarn Anton åter: "Om ej jag dem mat och brännvin bringar, Om ej jag, som lofvadt, återkommer, Fåfängt skall man söka dem i ladan. Låt mig gå; och du, bestyr hvad öfrigt." Så han sade, lastade sin påse Och, fast trött, begynte återfärden. Men i samma stund satt röfvarn Adolf I den glesa ladan med sin maka.
"Har han, mitt hjertas käraste barn, blifvit en tjenare hos röfvarn af Suomilandet, han som dödar Suomispråket, det sköna, och lägger sitt språks band öfver Suomifolk och Suomihjertan. Deras trollkonster hafva förvändt ynglingens ögon med rikedomar och guld. Bröd, om än hårdare, fanns ock i Suomilandet. Ve den, som säljer fosterlandet för guld eller bröd.
Då sprang röfvarn Adolf fram till dörren Och med dolken höjd i handen sade: "Här är mannen; ingen född af kvinna Skall ohämnad tränga fram till tronen, Innan ett beting han gett och svurit. Svärjen lejd och vård åt förarn Anton; Då med barn och maka är jag fången." Men igenom dörren smugen redan, Talte förarn, där han stod bland männen: "Sörj för dig, zigenare!
Han hördes röfvarn svara: "I denna dag i paradis Skall du ock med mig vara." Hans tredje ord af kärlek är Till lärjunge och moder kär En maning blid och goder: "O kvinna, se, din son är där, O son, se där din moder!" "Mig törstar", var hans fjärde ord; Ack, otack svår, ack, fallna jord! Er skuld, o mänskor, fatten: Den, som er rågat nådens bord, Får ej en droppe vatten.
Hellre lämnar jag mitt rika hemman, Dragande med er i ödemarker, Om mig Gud vill därtill unna styrka." Så han bad, och öfvertald zigenarn Höll med hugget opp och skänkte lifvet. "Om vid Gud du lofvar brödratrohet, Skall ett hår ej på din hjässa krökas, Ej så länge röfvarn Adolf andas Och med dessa båda ögon ser dig."