United States or Switzerland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag höll Allt närmre, tills på ett pilskotts håll Mitt skepp jag svängde mot vinden, Att undgå flammorna själf. Då kastade röfvarn vildt Sin sköld i lågan. Ett språng han tog Och sjönk med famnade barnet I böljans gapande graf. Bort flög med orkanens il Hans skepp. Själf kämpande sågs han än Sin börda lyfta ur vågen Och räddning kräfva af mig. Jag märkte hans vink. Jag tog Ombord den brutne.
Honom såg ur böljans salar Näcken, Såg med kärlek på den Sköna gossen, Önskande att honom till sig locka. Då som gubbe steg han först på stranden, Men den muntra gossen flydde honom; Och som yngling steg han sen på stranden, Men den muntra gossen bidde icke; Sist, förvandlad till en yster fåle, Steg han opp och hoppade bland träden.
När du såg mig stå en gång Vid en ynglings sida här, Du till honom tala bort: Grumla icke flickans själ, Aldrig skall den klarna sen, Aldrig spegla himlen mer!" På den lugna skogssjöns vatten Satt jag hela sommarnatten Och för böljans tropp ur båten Slängde tanklös ut försåten.
Henne såg ur böljans salar Näcken, Såg med kärlek på den sköna kvinnan, Önskande att henne till sig locka. Då som gubbe steg han först på stranden, Men den sorgsna kvinnan flydde honom; Och som yngling steg han sen på stranden, Men den sorgsna kvinnan bidde icke; Sist, förvandlad till den muntra gossen, Låg han glad och vaggade på vågen.
Kanske på ett stormigt haf Seglarn nu från böljans graf Än med fruktan, än med hopp Blickar mot din ledning opp. Kanske i en bortglömd dal, Ensamt lämnadt med sitt kval, Söker nu ett krossadt bröst. I ditt milda öga tröst. Kanske att på dig som bäst Någon trogen flicka fäst Sina blickar, och begär Att sin älsklings möta där. Ser du seglarns kosa störd, Låt den bli till rätta förd!
Sen sjunger hon naturen; Och bygden hör Min gälla pipa, skuren Af vikens rör. Och böljans tummel stillas Vid insjöns strand, Och andras hjordar villas Till oss ibland. Hvad blef ej herden gifvet, Hvar finns ett namn, Som målar oskuldslifvet I dalens famn? Vår rikedom vi äga I stillhet där, Och hjord och blommor säga, Hur stor den är.
Och han störtar sig i böljans sköte, Hinner ändtligt till en kulen klippa, Klättrar upp, och, himmel! utan fasa Hvem förmått den gamles straffdom höra Midt i hafvet, på den kulna klippan: "Ciaslaus, o min son, min älskling, Som så länge jag af himlen tiggde Och som, ändtligt mig af himlen unnad, Grymt din faders hufvud eftertraktar, O, vik från mig, o, vik fjärran från mig!
När kvällen kommer mild och klar, När fläkten gjort sitt tåg Och fjärden, lik en spegel, har En himmel i sin våg, Då sänker hon mot djupet ner Sin stela blick och ser och ser. Ibland, då vinden åter väcks Och böljans yta rörs Och glansen rubbas, spegeln bräcks Och djupets himmel störs, Hon lyfter tyst sitt öga opp Och ser mot skyn, fast utan hopp.
Så hon suckar tyst som vinden, Lutar sakta rosenkinden Mot hans barm och lyss. "Seidi", hörs han kufvad svara, "Din skall hvarje fånge vara, Lös dem, ljufva, En för hvarje kyss." Österns himmel purpurrandas, Friska morgonvindar andas Öfver Peras strand, Och på böljans brutna spegel Skynda gladt med svällda segel Seidis fångar Till sitt fosterland.
En afton stod han stum vid oceanen Och styrde trånfull sina blickars vingar Mot sitt af kvällens sol belysta hem; Men, like trötta fåglar, föllo alla Förlorade i böljans vida graf, Och deras liksång var den suck, dem gafs Till trogen följeslagare på vägen.