United States or Iran ? Vote for the TOP Country of the Week !
Molnen äro ju ett täckelse, så att han intet ser; och på himlarunden är det han har sin gång.» Vill du då hålla dig på forntidens väg, där fördärvets män gingo fram, de män som bortrycktes, innan deras tid var ute, och såsom en ström flöt deras grundval bort, de män som sade till Gud: »Vik ifrån oss», ty vad skulle den Allsmäktige kunna göra dem?
Och deras södra gräns begynte vid ändan av Salthavet, vid dess sydligaste vik, gick vidare söder om Skorpionhöjden och fram till Sin, drog sig så upp söder om Kades-Barnea, gick därefter framom Hesron och drog sig upp till Addar samt böjde sig sedan mot Karka.
Vid en flickas fönster stod en gosse Trenne långa kvällar på hvarandra, Klappade och bad att dock bli insläppt. Första kvällen fick han hot och bannor, Andra kvällen fick han ord och böner, Tredje kvällen fick han fönstret öppnadt. Under strandens granar lekte gossen Vid en vik af den besjungna Saimen.
När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta skeppet driva upp på denna. De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det.
När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg, och när du löper, skall du icke falla; håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan; bevara henne, ty hon är ditt liv. Träd icke in på de ogudaktigas stig, och skrid icke fram på de ondas väg. Undfly den, gå ej in på den, vik av ifrån den och gå undan.
Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt. I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk.
Jag är i dag en profet, och ingen tror mig; jag är i morgon borta, och ingen minns mig. Kanske skall efter långa tider någon enslig vandrare stanna om kvällen på bergen vid Pojo vik, tänka på någon gammal saga ifrån sin barndom och säga till sig själv: här vandrade i forna dagar en man, som trodde sig kunna läsa Guds skrift på himmelen.
RHAISTES. Ja, den vek, fast trögt, Sen den hört våra sändebuds förklaringar. EUBULOS. Så vik, fast trögt, du äfven! RHAISTES. Jag vill veta, hvar Han finns, din son; säg detta först, så vandrar jag. EUBULOS. Han slöt helt nyss att gräfva denna graf, sen gick Han några båghåll till vårt hem; där finns han nu. RHAISTES. Skall han förbli där, eller väntas än han hit? EUBULOS. Han kommer oförtöfvadt.
Maria Vik höll just på att sätta fram frukosten åt sig och sina barn. Stackars Maria, det var mer än fyra år sedan hennes man drunknade och lämnade henne ensam med sina tre gossar. Per och Nils voro nu så stora, att de gingo i skolan, ja, Per skulle i höst få flytta upp i sista klassen, men den minste, lille Olle, hängde henne ännu i kjolarne hvarhelst hon vände sig.
Nu var det vanliga landstigningsstället, där korporalens ökstock låg, en liten vik, vars finsandiga strand undanskymdes av en gråstenshäll, så att man från stugan ej kunde se densamma. Snart sköt båten in i viken, och korporalen räckte Johanna handen. Hon såg ej så frisk och rödblommig och glad ut som vanligt; det syntes tydligt, att hennes själ var nedstämd.