Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 maj 2025
EUBULOS. När allt, hvad man i lifvet älskat mest, tags bort Och kärlek äger endast saknans tomhet kvar, När natt är i vårt väsen, när vårt inres sol Gått ned med själfva hoppet om en morgondag, Då, yngling, kan man andas än, men lefver ej. HYLLOS. O, finns en så till hjärtat nakenplundrad man? EUBULOS. Han finns: den olycksfödde, som din fader är. HYLLOS. Du? Har ej du de dinas varma kärlek kvar?
RHAISTES. Akten på hans vanvett ej! Hans mått är fullt, för våra fötter låge han I blod nu redan, blefve han ej stum som död; Nu skall hans arga tunga nödgas gagna oss. Så se då, oförsynte, detta dragna svärd Och välj, om du vill känna i din barm dess udd, Om du vill yppa, hvar din hyckelkonung döljs. EUBULOS. Du frågar? RHAISTES. Och på svaret väger lif och död.
RHAISTES. En annan orsak gömmer du i mantelns veck. EUBULOS. I sanning, ja: min hunger, som beveker mig Att söka snart min boning där på uddens häll. Du nämner hungern. Är det den, jag fattar nu? Ej såg jag förr, att den med handen hållas kan. EUBULOS. Ve, att min kraft ej mer är; hvad den fordom var! Släpp af, slit ej min klädnad sönder! RHAISTES. Se; o se!
LEONTES. Hör upp att spetsa dina ord och svara klart, Om snäckan hörde denne till och du den tog. HYLLOS. Jag tog den, men den var min faders egendom. LEONTES. På hvilket sätt förvärfvad? Svara, gubbe, du! EUBULOS. Den skänktes mig af milda gudars nåd till sist, Sen jag på dessa böljor trälat dagen ut. LEONTES. Här, Rhaistes, fann den gamle denna skatt alltså? RHAISTES. Här.
RHAISTES. Väl, så dröjer jag Och ser min tro bekräftas, att ditt tal är svek. EUBULOS. Vid Hades, mer föraktlig vore jag än du, Om jag ej djärfdes tala sanning inför dig. RHAISTES. Vid ord förflugna, spotska är din tunga van.
EURYSAKES. Du man, vansinnig är du, ömkansvärd Långt mer än straffvärd, då du för min harm ej räds. EUBULOS. Jag faller, unge furste, ned för dina knän Och kysser dessa fötter, som dig burit hit. Ja, du är son af Ajas, sådan var ock han, Så såg han ut, när vreden färgade hans hy Och under åskmörk panna blicken ljungade. Just sådan stod han i min åsyn mången gång.
Jag säger detta, att du ej en annan gång Som vinst må räkna, om det då kan lyckas dig Att svekfullt undandraga mig min egendom; Ty vet, att ej som rik, men blott som tiggare Du tålas kan ännu på dina fäders ö. EUBULOS. Har nu din tunga fyllt sitt värf, som nyss din hand? RHAISTES. Den gjort det. Snäckan tog jag; du har hört hvarför. EUBULOS. O den förtrycktes öde!
EUBULOS. Jag har sett dem, sett En skymt af dina sändebud, som kommo nyss Ifrån ditt möte. O mitt hopp, farväl, farväl! LEIOKRITOS. Ditt tal är fåvitskt, gamle, jag förstår dig ej. Du brister ut i klagan, ropar ve, o ve För hvarje glad förändring, jag bebådar dig. Säg, är det väl en ofärd, jag dig hotar med?
Så har ock du, Eubulos, nu med hårda ord Förtörnat ovist denne man, hvars vrede du Ej ens i lyckans dagar mäktat stå emot. Men du, o Paons son, var mild! Lik dagens ljus, Som väljer ej, som räknar ej, men strålar blott, Den mänska är, som glömma och förlåta kan. Låt honom få behålla, hvad en flyktig gunst Af lyckan honom gifvit.
Den slocknat. Du, grip verket an, hugg busken ned! HYLLOS. Ett dunkelt djup i klyftan blottas för min syn, En nattligt dyster håla. Men hvad skönjer jag? Ur mörkret, fader, skimra blixtar af metall. EUBULOS. Gå ned i grottan, skicka upp dess innehåll! HYLLOS. En hjälm, vid Ares, koppartung, med sfinx af guld På kammen öfverst; hvilket mästerverk af konst! EUBULOS. Räck upp den, gosse.
Dagens Ord
Andra Tittar