United States or Eritrea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Barnen där hade sett så buttra och sura ut, som om de bott i ett fattighus i stället för i en så stor gård, där de voro så rika att de hade sex kopparkittlar på hyllan öfver dörren, och granna skåp och silfverskedar i en hel rad öfverst oppe i skåphyllan. "Fast där va fint så tyckte jag att de va grannare hos Pelle", sade Månke. "Si de va en rejel karl de."
Den slocknat. Du, grip verket an, hugg busken ned! HYLLOS. Ett dunkelt djup i klyftan blottas för min syn, En nattligt dyster håla. Men hvad skönjer jag? Ur mörkret, fader, skimra blixtar af metall. EUBULOS. Gå ned i grottan, skicka upp dess innehåll! HYLLOS. En hjälm, vid Ares, koppartung, med sfinx af guld På kammen öfverst; hvilket mästerverk af konst! EUBULOS. Räck upp den, gosse.
V. Capitlet. Innehåll: Menniskans magt och hennes skepnads dägelighet upphöjas. Dock är äfven hennes lif flyktigt och vanskligt samt hon, liksom det ringaste, underkastad förgängelsen. Men då regnet var öfverståndet samlade de sig åter öfverst på berget, såsom sedvänjon var.
Pannorna stodo uppradade på hyllan, grytorna blänkte, friskt doftande granris låg i förstun. Madamen steg in. Hon var rund och tjock, hade vida, korta kjolar, stoppad ytterkofta, svart sidenhalsduk och öfverst en stor grön sjal bunden bak. Goddag och hälsningar från pojken. Tack för sist; hur är det med barnet? Det slarfvar allt af... Tackar som frågar.
Men hur skulle barn, som icke sågo annat än ett samhälle der allt var ordnadt opp- och nervändt efter egentlig vigt, der det tyngsta låg nederst och det lättaste öfverst, kunna undgå att ta det som låg under för att vara det sämre? Aristokrater äro vi alla. Det är visserligen delvis sant, men det är icke desto mindre illa, och vi borde söka lägga bort att vara det.
På eftermiddagen, då vi återfått vår Ambrosius, företogo kandidaten och jag en ny klättringsfärd, denna gång till ortens rikaste bonde, som bodde öfverst på bergsåsen i rigtning åt kyrkan. Med tillhjelp af händer och fötter kommo vi »benvägen», som kandidaten vanligtvis uttryckte sig, upp till den stora hvitmålade gården.
Den brokiga, stora duken knöt hon om någonting som hon bar i famnen, sin egen lilla hvita hufvudduk öfverst. Sedan gick hon fram till åkern, tog skäran och arbetade. Sitt bylte, det med duken om, hade hon lagt nere i en rågskyl; der var så svalt och skuggigt. Arbetet gick raskt. Ett litet skri från rågskylen lockade henne dit.
Men han gick sin egen stig, Bar sitt hufvud själf för sig, Kunde under ingen vara, Fick ock därför egen skara. Nu så hör, hur han såg ut: Klädd han gick i grå syrtut, Den var sydd på hemloft-skullen. Och af egna får var ullen. Öfverst på hans hjässa satt, Sliten blank, hans faders hatt, Ärfd vid Villmanstrand på näset, Där hans farfar bet i gräset.
Förskräckt hastade jag undan, men återvände snart till stället, för att nogare betrakta det skedda, och öfverst på stenhögen låg den förbrända kakelugnsdörren, hvilken af elden var till den grad förstörd, att den mera liknade ett nät af ståltråd, än ett sammanhängande stycke. Salik Sardar Khans Maka. Solen går ned!
Dagens Ord
Andra Tittar