United States or Mozambique ? Vote for the TOP Country of the Week !


Detta tog naturligtvis tid, att vi ej kommo i säng före midnatt, och vi följande morgon voro klädda och färdiga att dricka kaffe, sof Ambrosius ännu den oskyldiges sömn, och hans ullstrumpor hängde med klara tårar i tåspetsarne jag häftigt slog larm hans dörr.

Ambrosius förklarade, att det var »en dårlig föde». Hertha åtog sig dock att upphjelpa den tunna kosten med en försvarlig tjock chokolad, och försvann i stugan, der naturligtvis hvarken den stora spiseln eller den lilla jerngrytan, hängande sin krok öfver elden, saknades.

Hertha hade fått sträng befallning att vara läkt hälen till måndagen den 10, vi tre kamrater, med bihang af Ambrosius, ämnade bryta upp till ny vandring; hvarthän hade vi ännu ej klart för oss Våra två kamrater hade slagit sig i ro med virkning och broderi.

Jag har aldrig förr trott det vara möjligt att, utan dagspenning för arbetet, kunna skratta från morgon till afton, utan att ens hvila under måltiderna, men Ambrosius lärde oss, att sådant kan låta sig göra. Det dock tilläggas, att arbetet betydligt lättades derigenom, att alla, som sågo och hörde oss, instämde i skrattqvartetten.

Ty det är till att märka, att Ambrosius alltid ansåg sig ha grundade skäl att misstänka oss för att äta ännu mera än han; synnerhet höll han skarpt öga med kandidaten vid de dukade borden. Det blef temligen sent aftonen innan kandidaten, Ambrosius och jag begåfvo oss af, för att besöka de vackra vattenfallen, hvilka nu efter regnet borde te sig ännu ståtligare.

I början af vår vandring trodde jag, att detta hade något hemlighetsfullt samband med landets lifliga grisafvel, men nu visste vi alla, att inskriften endast utvisade, hvilken »rote», som hade skyldighet att underhålla vägstycket. Ambrosius bestod nu dessa stolpar en hel del märkliga namn, för det de ej bättre skilde sig från de rätta vägvisarne.

Men att sedan bevara detta anseende var ingen lätt sak, ty Ambrosius kom snart underfund med, att jag var den egentliga innehafvarinnan af sällskapets värdighet samt att denna hufvudsakligen satt i min röde ressjal, hvilken vid bordet fick dölja en del af de skador, som vandringslifvet förorsakat den öfriga drägten.

Under fortfarande regn marscherade vi till Kirkestuen, att vi nu för första gången fingo se Ambrosius klädd i kandidatens systerkappa och släckt tobakspipa.

Detta gick bra ett skjutshåll, det gick bra två, men vid det tredje drog Ambrosius mig afsides och bad att köra för mig, ty kandidaten skötte sjelf tömmarne, och detta fann ynglingen vara ett betänkligt tidens tecken, synnerligast för en ung dam, som har fått en körsven vid sin sida i kärran.

Det var öfverenskommet emellan oss och våra två nya kamrater, att vi skulle göra jernvägsturen i samma kupé, och Ambrosius höll att rita våra porträtt i sin anteckningsbok, ville vi helst vara i fred för främlingar.