Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 17 maj 2025
Det är Salik och hans män, som återkomma från ströftåget. Alhejdi, som sutit på kullen och skådat utåt, stiger opp, hennes slöja fladdrar för vinden, handen skuggar de dunkelsvarta ögonen, blicken spejar. "Det är han! Jag kan redan igenkänna färgen på hans turban. Men hvarföre så långsamt? Längtar ej ditt hjerta efter Alhejdi.
Gyllne locken fladdrar, vinden Bär den röda mantelns svall. Mäktigt har sitt spjut han svingat; Träffad, röfvarn Fatiman Sjunker dignande till jorden Såsom draken fordomdags. Och hans tio morer fattas Af en vild förfäran snart, Kasta sköld och lans och flykta Öfver berg och slätt och dal.
Den långa skjortan, öppen i halsen, fladdrar omkring benen; som en tjock rök strömmar andedrägten ur den lilla munnen, som ler, och i farten svänga de små armarne i luften, medan han nere i gropen konstnärligt gör ett hopp öfver, och lycklig att så väl ha gjort sitt mandomsprof ifrån sig springer han sjungande tillbaka upp igen med skidorna i handen och försvinner, innan de resande hunnit upp, in i den rykande stugan med pelsen släpande efter sig full af snö från drifvan!
Bönderna betala inte sin avrad, prästerna utfå inte sin tionde, och jag får inte lagfästa hälsosamma straff. Till allt svarar Valdemar: Benåda, benåda; i mitt land äro alla fria! Var hans röda mantel fladdrar förbi, upphör det allvar, som väl ändå borde råda, där husbonden nyss låg på bår.
Men förgäfves, svaret dröjer; Hvad hon döljer, hvad hon röjer, Endast skälmska fläktar akta Flyktigt däruppå. Håret fladdrar, spridt i vinden, Lätta flammor färga kinden, Hvita skuldror skälfva nakna Under daggens kulna regn. Himlen mörknar, tärnan fasar, Skurar smattra, stormen rasar. Grymme, skall hon länge sakna Än ditt varma hägn?
Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar den hon älskar? Jag vet det icke men anar mycket och är lycklig... Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden... Bah, varför upprepa denna visa? Att nu sjunga henne har ingen mening. Det är icke hån och icke medlidande utan ren betydelselös barnslighet att så göra.
Till hvila går naturen, alltmer förbreder Den tysta skuggan sitt täcke öfver jorden; I hvarje blomma sväller en stilla brudsäng; Ensam försmäktar blott jag. Ren fladdrar seglet, jullen är lossad ren. I styret fattar ynglingens säkra hand, Och skön och rodnande i stäfven Sitter vid åran en landtlig tärna.
Måhända ha de moln, som alstrat dem, drivit hit från söderns pestsmittade bygder, där de uppsupit giftångorna från de lik, som hölja jorden; måhända äro dessa moln mordängelns mantel, som fladdrar över våra huvuden; måhända bär varenda av dessa droppar i sitt sköte fröet till de levandes förintelse. Vem vet? Herre, förbarma dig! viskade munken.
Jag ser dig ej, men jag anar, att du är där, ty vinden doftar av blommor, ty skogen är dejligt tyst, ty det rör sig så underligt i mitt bröst. Det vinkar där uppe på kullens topp; är det granen, som rör sina mörka grenar? Är det nyponbusken, som böjer sig, när vinden plockar hans vitröda blommor? Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar den hon älskar?
Och hon blickar kring med bäfvan, Ser två människor i nejden; Nästa ögonblick i trygghet Sitter hon på Voldmars skuldra. Mellan falkarne i höjden Slutas striden i detsamma, Och med slappad vinge fladdrar Voldmars ädla falk och faller. Segrarn, nu allena vorden, Lyfter sig mot skyn ånyo; Jaga vill han, dufvan söker Med en eldblick än hans öga.
Dagens Ord
Andra Tittar