United States or Uzbekistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
De grå och bruna jordfärgerna, som stå under den dystra och bleka saturnusstjärnans hägn, äro hans, och han nekar envist att säga mig sitt namn... Men han utmanar var och en, som vågar möta honom. Ett glatt sorl blev det enda svaret, ty alla visste gott, att en dylik okänd riddare brukade höra till leken, och ingen tog det så noga.
Är det ett ondt att, länge fattig, blifva rik, Att, sen förtryckt man varit, få sin konungs hägn Och se, hvad kärt man skattar, blomstra upp i fröjd? Hvad, eller tror kanhända du, att svek blott bor I mina stolta löften, att din värnlöshet Jag gäcka vill med falska förespeglingar? Vid Zeus, ej föddes jag att söka glädje i Den svages förödmjukelse.
LEIOKRITOS. Klok är du, Rhaistes, klyftig att beräkna allt, Ett blir dig gåtfullt dock: ett ädelt sinnelag. RHAISTES. Min mening var allenast, att han denna gång Bort för ditt möte frukta. LEIOKRITOS. Nog. Gå, sök opp Leontes, jag vill dröja här Och vänta honom, säkert finns i nejden han. RHAISTES. Om ej min gissning sviker, skall i löfvens hägn Bland lundens oleastrar här han träffas snart.
Frid är fröjd; där frid ej råder, Ingen glädje hemma är, Fridens stilla hälsoåder Lif och lust och krafter när; Frid är lycka, tröst och hägn, Frid liksom ett sommarregn Kommer mildt från höjden neder Och välsignelse utbreder.
O gosse, återgifven nyss åt denna famn Så utan allt, så hjälplös, maktlös, vapenlös, Som när den dig emottog i din födslostund, Hur djärfs du röja vrede? Göm dig, skyggande För mänskors ögon, stilla i din moders hägn, Att hon ej snart för alltid mister dig igen. HYLLOS. Nej, drottning, nu skall handlas. TEKMESSA. Äfven du? EUBULOS. Och jag. Ja, ögonblicket ger all framtid dess gestalt; Så skyndom!
Alltför våldsam var Helt visst hans kamp för räddning mot den starkaste Bland jättar, hafvet. Måtte under gudars hägn Hans moders trogna omsorg kunna återge Hans lemmar lif och styrka. Ack, ett ögonblick Förmådde vreden färga nyss hans bleka kind; Hur var han då ej härlig? O, den älskade! Skall han väl synas sådan än en gång, när snart De våra samlas; skall hans återvunna kraft Ge mod åt deras?
Maurice Donnay återvänder i sin nyaste komedi till ett af sina äldsta motiv. Han upprepar ju inte direkte i Les éclaireuses den pikanta fabel han till sitt eget stora nöje sysslade med i debutkomedien Lysistrata vid tiden för sin verksamhet under Svarta Kattens hägn på Montmartre. Men beröringspunkterna mellan de båda styckena äro tämligen tydliga och ganska många.
När höstregn och vinterstorm jagat dig och lekkamraterna inom hemmets varma hägn, tänkte du ännu med glädje på lekarna i sommarvärmen. Ja, så kunna goda barn leka i lifvets vårdagar, att minnet däraf följer dem som en strimma sol genom lifvet, ända tills de blifva gamla och grå, och att de då med blida känslor och ljusa tankar minnas sina lekkamrater från barndomen.
Naturen, det för sinnet varseblifliga, var för de gamle allt. Här, under dessa stjärnor, på denna jord, blommade i gudars hägn lifvet; men vid jordens gräns var oceanen, den tomma, nattliga, ofarbara, i hvars ändlöshet ingen ö höjde sig ur djupet, intet väsende njöt fröjden af att vara till.
LEONTES. Hvad prål! En staf kanske, en bruten åra ägde du Att räcka honom. EUBULOS. Furste, mot din vapenskrud, Fast stark och härlig, byttes knappast hans, var viss. Den bars af Ajas fordom. LEONTES. Hjältens största skatt, Du skulle äga den? EUBULOS. Vänta, vill du skåda den? Dröj blott en stund, kanhända är i gudars hägn Min unga konung redan tvagen, vapenklädd Och färdig att dig möta.