United States or Solomon Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ante började just med "Ja nu skola vi predika om", när han afbröts och tvärtystnade för ett ohyggligt brakande ljud af torra rötter, som bräcktes, af grenar, som knäcktes. Ett flåsande, hvinande läte som af ett dödsskrämdt, jagadt djur hördes närma sig. I samband därmed förnams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som kom trädens stammar att skälfva. Något hvitt glänste fram.
Hur förfärligt det var att se denna starka kropp skälfva under den ena nervskakningen efter den andra. Hur förfärligt att vara så genomträngd af medlidande och icke kunna hjälpa. Det var som om han skulle brytas i stycken, och dock talade han lugnt.
Och nu brusto alla fördämningar. Hon skrek som om man stuckit en knif i henne. Den mest lockande signal för Brita Cajsa, starkare i rösten ändå än den mindre systern. Maglenas läppar började skälfva betänkligt. Hon, som bättre än de andra hade förstått till hvilket folk de skulle komma, hon som hade förutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade ögonen i nacken.
Men förgäfves, svaret dröjer; Hvad hon döljer, hvad hon röjer, Endast skälmska fläktar akta Flyktigt däruppå. Håret fladdrar, spridt i vinden, Lätta flammor färga kinden, Hvita skuldror skälfva nakna Under daggens kulna regn. Himlen mörknar, tärnan fasar, Skurar smattra, stormen rasar. Grymme, skall hon länge sakna Än ditt varma hägn?
'Stuli', just som Jan Ers Kalle, som hade stuli åf en handelsman och sitt i häkte ner i stan." Maglenas läppar började skälfva, tårarna kommo flödande. "Stinta, du må väl veta att jag int är god för te göra sånt!" "Men de är farligt att nån bara ha sagt sånt. Mor skulle väl ha dött om hon hört de." "Mor lär väl si hvad som rätt är hon, där hon är, så int ängslas jag för de.
Plösligt blef Månke åter betänksam. Han såg ner på geten med ett undrande, förskrämdt uttryck i ögonen. "De fall' mej för", stammade Månke, som blef blodröd och började skälfva på rösten. "Det fall' mej för att jag mest hågas te gå härifrån ändå." "Men gosse", sade Kristina och såg honom mildt och fast in i ögonen. Kom ihåg att du aldrig mer behöfver svälta eller gå kring vägarna trött och slut.
Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna Med eldadt hjärta och med upprätt panna, Det är min manliga, min fria bön. Du gaf mig kraft att stridens massor hvälfva I omotståndlig fart från trakt till trakt; Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälfva, Hvad hade jag förmått af egen makt? Ja, jag har segrat.
Vet jag dock knappt, hur jag bäst skall beskrifva den dejliga flickan, När hon bland ynglingar dväljs och ömsom talar och tiger; Som då ett vårmoln hvilar sin glans bland träden på kullen, Buskarne fröjdas och björkarne stå i stilla förundran, Skådande morgonens prakt och det rosenfärgade molnet, Tills ur sitt sköte det sänder en fläkt; då svikta de späda Grenarnes skott, och de krusiga löfven skälfva af vällust; Mindre bäfvar också ej gossen, då Hedda han åhör."
Om du vill sarga mig, skall jag icke draga mig undan och icke klaga. Jag skall rifva undan min tröja, så att du ser den nakna huden skälfva vid hjärtats slag. Men du skall icke stöta till, du skall blott leka tanklöst med knifven, till tidsfördrif. Det skall blöda en smula, men du kommer icke att ge akt på det. Jag är dig så olik. Du skall aldrig lära dig att förstå min skygga natur.
Hon blickade ut, hon såg Med tjusfull bäfvan i klarnad rymd, Och mot dess speglande anlet Bröts dagens rosiga sken. "O fader, en här jag ser, Från bergen tågar den långsamt ned, Som molnet tågar mot dalen Och gömmer åskor och storm. Men lugnt är det vida haf, I glans slår solen sitt öga opp, Och djupen skälfva af lågor, Och fästet spränges af ljus."