United States or Albania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen. Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats. Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast. Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
Så, när ålderns långa afton skymmer, Flykta själens jordiska bekymmer, Och dess himmel går förklarad opp. Är det svårt att lifvets dag försaka, Kan du önska dig dess glans tillbaka, Då din kväll är ljus som stjärnerymden Och omätligt såsom den ditt hopp?
FRANK. Man målar icke gärna i en lykta. Men, Axel, vill du tvinga mig att flykta? Bemöt den goda gubben ej så kort! Bemötande mot anspråk, sort mot sort! v. DANN. Hvad mått och steg står då att taga? Hur önskar ni? Kanhända går det an På något sätt att ljuset här försvaga? Ifall man kunde FRANK. Kunde? Jo, man kan Allt, hvad man vill. v. DANN. Det kallar jag att tala som en man.
Om förflutna, stormiga tiders minnen Talte han i grånade kämpars krets. Plötsligt höll han midt i sagan inne, Stod från tronen i höghet opp. "Vingsnabbt flykta", sade han, "styrkans stunder, Och för minnet äger man dagar nog Jag vill föras opp på Telmars fjällbrant Och betrakta mitt land ännu. Jag vill se den sällhet, min ande skapat, Förrn mitt öga skymmes af kumlets natt.
Gudalånet blommar Än i dina pulsars varma sommar; Än uti ditt hjärtas helgedomar Lefver känslan stark och ung. Men de flykta, men de domna sakta, Dessa stunder, som din sällhet vakta; Åldern nalkas, yngling, lär att akta Skänkerna af lifvets vår! Njut, så länge än din majdag varar! Ingen blomma höstens stormil sparar, Ingen blid, förtrolig sol förklarar Vinterns långa, kulna natt.
Jag vänder bort mitt öga, jag vill gömma mig Bakom en mur af denna pinies täta barr Och så min blick från henne stänga, att den bild, Hon nu på afstånd röjer, icke rubbas må Och flykta, då hon nalkas. O, min moder, skall Jag nånsin se din verklighet på jorden mer, Som nu jag sett din skugga? DE FÖRRA. TEKMESSA med sin LEDSVEN. LEDSVENNEN. Böj åt detta håll Ditt steg, o drottning, här är stället.
O fräckhet utan gräns! Slafvinnan. Ännu får saken dock ej allmängöras, Familjbetänkligheter hindra detta, Blott några få förtrogna känna den. Så flykta åter år, och medan fursten På ärans fält sig nya lagrar skär, Befolkas fursteborgen med bastarder. Till slut kan nesan icke döljas mer, Den röjs, och ryktet hinner furstens mor, Hvars hjärta nära brister af förtviflan.
Så lidandets språk öfver allt ju sig höjer; Sänd blicken hur långt, och blott qval Du der röjer, Slut honom innom Dig, och likaså arm, Du röjer det än i Din klappande barm. Hvad är då väl lifvet, med dagar, som föda En växande oro och amma upp möda, Med fröjder, som flykta lik dimmor med hopp, Som, skyar i torkan, förgäfves gå opp?
Gossen svarte åter: "An i höstens dagar Gläda vårens minnen, Ån i vinterns dagar Räcka sommarns skördar: Fritt må våren flykta, Fritt må kinden vissna, Låt oss nu blott älska, Låt oss nu blott kyssas!" Lutad mot gärdet stod Gossen vid flickans arm, Såg öfver slagen äng: "Sommarens tid har flytt, Blommorna vissnat ren; Skön är din kind likväl, Rosor och liljor där Blomstra som förr ännu."