United States or Hungary ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hur ljuft det är att komma Till Herrans tempelgård, Där trogna själar blomma Som liljor i hans vård! Man ser de skära kalkar För Gud där öppna stå, Och himmelsk dagg dem svalkar, Att lif och kraft de få. Hur kärt, i Andans enhet Att dem tillsammans se I trohet och i renhet Åt Herran offer ge. När de Guds lof upphöja På denna fridens ort, Hvem vill då ute dröja Och stanna vid dess port?
När den gamle katekesinpiskaren, som för öfrigt var barnkär och snäll trots sin bistra min, en dag gick åstad och fyllde femtio år, var det Emil, som tog mod till sig och skref följande kväde på svarta taflan inom en krans af rosor, liljor och lika märkliga som däjeliga blader: »Af hjärtat nu vi önska, att läraren måtte grönska. Ty han är vår älskade lärare, och ingen är oss kärare.
Ömtåliga heliotroper stodo med sina lilafärgade blomklasar och dröpo efter regnet, hvita långstjälkade liljor sträckte halfslutna klockor åt läsidan, astrarne prålade i sina granna höstfärger, och några georginbuskar visade tjocka, lofvande knoppar, som tyngde på sina skaft. Herrn i huset kom ut på verandan.
En aln, två alnar, tre alnar... fyra och fem alnar. Det är hela längden. Den är din, småpiga, om du för i afton, bara för en stund, en kort stund, lånar mig den gula rock med liljor, som ligger där ytterst på bänken. Hon räckte bandet åt flickan och slet av sig huvudlärftet och den tunga kåpan med de tarvliga träknapparna. Alltsamman kastade hon framför sig på golvet.
Din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell, som gå i bet ibland liljor. Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, vill jag gå bort till myrraberget, till den rökelsedoftande höjden. Du är skön alltigenom, min älskade, på dig finnes ingen fläck. Kom med mig från Libanon, min brud, kom med mig från Libanon.
Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid. Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål? Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden. Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull. För sångmästaren, efter »Liljor»; av Koras söner; en sång, ett kväde om kärlek.
Leende strålar åter Mot mig din hulda blick som en klarnad majsol, Och på de blida kindernas värma svälla Rosor och liljor igen. Och alla löjen, alla de små kariter, Som skrämda flögo unnan den kulnes spira, Församlas åter, än kring din ljusa panna, Än kring din yppiga mun.
Gossen svarte åter: "An i höstens dagar Gläda vårens minnen, Ån i vinterns dagar Räcka sommarns skördar: Fritt må våren flykta, Fritt må kinden vissna, Låt oss nu blott älska, Låt oss nu blott kyssas!" Lutad mot gärdet stod Gossen vid flickans arm, Såg öfver slagen äng: "Sommarens tid har flytt, Blommorna vissnat ren; Skön är din kind likväl, Rosor och liljor där Blomstra som förr ännu."
Hans kinder liknar välluktrika blomstersängar, skrin med doftande kryddor. Hans läppar äro röda liljor; de drypa av flytande myrra. Hans händer äro tenar av guld, besatta med krysoliter. Hans midja är formad av elfenben, övertäckt med safirer. Hans ben äro pelare av vitaste marmor, som vila på fotstycken av finaste guld. Att se honom är såsom att se Libanon; ståtlig är han såsom en ceder.
Yngling, värd att skåda är hans blomgård. Solar sår han där, och stjärnor strör han Kring som liljor, vårdar stora länder, Stöder folkslag, hör också den minsta Mänskoblommas suck och, mildt till alla Lutad, låter dem sin kärlek dricka. Gå, som förr till Marmarynes blommor, Ut i världen gladt och utan bäfvan, Det är Herrans blomgård, du besöker.
Dagens Ord
Andra Tittar