United States or Nauru ? Vote for the TOP Country of the Week !
Man tycker det är så härligt att lefva, att man ovillkorligen måste tänka på döden bara för att med tanken och drömmen mäta, hur mycket af lifvets glädje man skall kunna hinna att förvärfva, innan liemannen kommer. Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt. Nå?
Han tummade på mössan, som legat honom på knäet, och sade dröjande: Jag tänker att du får vara min prest, Leena, jag skall säga dig alltihop, så är vi sen qvitt, och du kan göra hvad du vill: gå med honom, friarn din, eller stanna qvar med mig och barnen. Hvar var jag, jo vi reste... Alltnog, det var med ett herrskap, hos hvilket herr Emil då var informator.
Mannen fortsatte: Från mitt fjortonde år var jag i deras bröd. Herr Emil, som man då kallade patron, han skolades, uppfostrades fint och lefde i öfverflöd hela tiden, ända tills gamla herrn dog och lemnade huset i konkurs efter sig. Han var då redan student och kanske tjugo år. Så gick det en tid. Herr Emil hade det svårt, van som han var att lefva stort.
Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev bjuden dit en afton. De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari. Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust eller olust.
Emil var ute och svängde sig i nästan hvarenda dans. Detta gjorde att hans bekanta gingo ut och in i bersån och sågo sig till godo »utan krus och suppleanger» som barnmorskan sa, hon som alltid ville vara så fin, eftersom hon gått i »flickskolepensionsanstalt». Det gjorde, att bersån stundom var smäckfull och stundom alldeles tom.
Det ska jag skaffa dig. Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå Emil, studenten, som var närvarande och som var en ren yngling från ett gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet.
När den gamle katekesinpiskaren, som för öfrigt var barnkär och snäll trots sin bistra min, en dag gick åstad och fyllde femtio år, var det Emil, som tog mod till sig och skref följande kväde på svarta taflan inom en krans af rosor, liljor och lika märkliga som däjeliga blader: »Af hjärtat nu vi önska, att läraren måtte grönska. Ty han är vår älskade lärare, och ingen är oss kärare.
Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev bjuden dit en afton. De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari. Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust eller olust.
Och hade Emil Ingvarsson kommit att lämna sin fäderneby, behöft slita för att komma fram och tagit konsten att »göra gubbar» på rena allvaret, hade kanske hans namn nu haft lika god klang som Calle Larssons eller Karl Aspelins, Vicke Andréns eller Jenny Nyströms. Redan som barnunge visade Emil alldeles utpräglade anlag för konst så vidt det gällde att med teckning efterhärma naturen.
E. Fischers synteser inom ägghviteämnenas klass samt hans och Buchners arbeten att isolera de katalytiskt verksamma enzymerna från de lefvande fermentcellerna äro senast eröfrade positioner. Emil Fischer , »Org. Synthese und Biologie», Springer, Berlin 1908; Jul. *Syntetiska färgämnen.*