United States or Netherlands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Är ett barn icke riktigt smutsigt, så är det icke något riktigt fattigt barn. Det var illa. Tänk om du och jag, om vi skulle ta och tvätta dem? Ingenjören skämtade, men Louise tog det för kontant. Å, får de komma hit upp allesamman? Vi ska bada dem i Abrahams balja. Och tvillingarna med! Ingenjören drog i locken och bet sin mustasch.
Lutad, men med kraft i armen, Ömsom yr och allvarsam, Snö i locken, eld i barmen, Så gick gamle Lode fram. Folket sade: "Fyr och flamma! Nu är gubben ung på nytt; Forna junkern är densamma, Bor i hjärtat oförbytt. Tänder i hans blickar blossen, Lyser oss till seger skön; Nu kan fan ej skrämma gossen, Sen han bedt sin moders bön."
Hans ansikte var fuktigt och vitt, locken hängde ned över ögat. Du ska se, Elis, du ska se han svalde och kippade efter andan. Du ska se, att det går ikull. Elis Eberhard hällde i honom rhum och lät honom logera i sitt väntrum om nätterna. Han vågade icke lämna honom ensam.
Hon smålog för att se om de tankfulla och tungsinta dragen skulle förflyktigas; men nej, de snarare framhävdes, och över pannans kanske väl ungdomliga klarhet ringlade den svarta locken som ett frågetecken. Har den moderna människan råd att älska?
Men som en spegel klart var ögat och lyste af glädje. Länge hon väfvit ännu, om helgens timme ej ingått, Glad att skåda en rand allt efter en annan sig fylla; Men då hon ljudet förnam af det klingande uret i kammarn, Hörde hon opp att trampa sin väf, nedlade i korgen Rullar och garn och strök ur pannan den svettiga locken.
I den kristna kyrkans första tider, När i ljuset från den nya världen Jorden bleknade och mången trogen Vände bort från den med rysning ögat, Bodde i Aten en man, Krysantos. Tidigt, innan än den bruna locken Vissnat på hans hjässa, kinden mistat Vårens blomning, höga pannan fårats, Hade ordet hunnit till hans öra Och hans hjärta öppnats gladt för Kristus.
Är hon lycklig, kan hon sakna Någon sällhet än på jorden? Kan väl mer en önskan vakna, Som ej ren är uppfylld vorden? Ack, hon står där blek i glansen, Den hon tyckes varsna föga; Locken darrar under kransen, Tårar skymma hennes öga. Vigselns fråga, föreläsen, Hörs blott läppens ja besvara; Med sin tanke, med sitt väsen Tycks hon fjärran, fjärran vara.
De stora händerna, de gängliga, kantiga rörelserna, de spelande ögonen och framför allt den ostyriga locken kom henne att likna en pojke, och Jan-Petter, som börjat tröttna på det renodlat kvinnliga, fann henne behaglig. Men han ville på inga villkor gifta sig med henne; lika litet ville hon gifta sig med honom.
Hon kom att tänka på, att om hennes arbeten engång skulle utges i en samlad upplaga, borde författarinnans porträtt just vara sådant som spegelbilden nu: huvudet lätt böjt, läpparna skilda i ett nästan omärkligt svårmodigt leende, blicken silad genom ögonhåren, locken på sin plats.
Hon lade en viss tonvikt på ogifta, möjligen för att leda honom in på en annan tankegång. Men under en god halvtimme utvecklade och förfäktade han sina sociala idéer. Och för första gången fann Marie dessa argumenteringar en smula långtråkiga. Plötsligt avbröt han sig, skrattade till och drog i locken. Och utan förlägenhet sade han Nej, vet Marie va?