United States or Romania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var försvinnande tog en ände. Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.
"Flicka", hördes hans ord omsider, "När jag ser dig, försvinner min själ Utan mål i din anblick, Som i dagen en dimma sprids. Ej jag äger ett namn, som minnet Stolt skall spara åt kommande år, Blek är kinden, min ungdom Vissnar tidigt i sorgens luft. Dock förstod jag att älska kraften, Fick för bragdernas ära en röst, Slog jag harpan, i undran Hörde Morven dess toners storm.
Men jag vågar icke förneka det, fast jag icke kan fatta det. En myra kan icke fatta, att ett väsen sådant som människan existerar, myrans blick når nämligen icke så långt som din näsa räcker, hon ser ingenting af hvad du ser. För henne är en småsten ett berg och ett gräs är som ett träd, hvars topp försvinner i det blå.
Jag vill teckna en af vägarne; de äro tusende: I hyddan rör sig bland föräldrar och syskon den oskyldiga flickan och minnes under glada mödor endast dem. Så försvinner dagen, och kvällen kommer, och öfver den stilla nejden uppgå stjärnor i glans. En ny värld, full af andakt och frid, mognar där ute. Då nalkas förledaren.
"Sjuk?" sade hon, med en ton emellan stolthet och sorg, "jag har varit sjuk, men blifvit frisk åter. Jag har som ni begrafvit mitt bättre lif i ett stoft, som skimrar i dag och försvinner i morgon; nu har jag lärt att lefva ett lif, som inga skiften känner. Min far, har ni någonsin tänkt på Gud?" Jag såg, hvad jag förlorat, min själ förmörkades, och jag blef vred.
Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov. Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt. Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära. Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.
Men som det var med Banquos procession, så är det äfven med trusterna, att det är tröstande att veta, att när en kommer, försvinner en annan. De komma och gå som skuggor. Så står det till med truster på yrkesområdet. Låt oss nu undersöka järnvägarna, hvilkas »pullor», »kombinationer» och »differenser» skrämma så många.
Han kommer, segrarn, hjälten, med skumhöljdt spann Han skyndar fram, af dånande vagnar följd, Och skaran nalkas, glimmar, försvinner, nej! Den stannar, stannar, Dmitri, på slottets gård. En blixt af häpnad, ljuf, men förkrossande, Den ädla slottsfruns hjärta igenomfar, Dock går hon glad att möta sin höge gäst Och hinner vestibulen med hastad gång. Hvad syn! Där står monarken i höghet ren.
Och låt den sedan stå tom på eldsglöden, till dess att den bliver så upphettad att dess koppar glödgas och orenligheten smältes bort därur och rosten försvinner. Tung möda har den kostat, och ändå har dess myckna rost icke gått bort. Så må nu dess röst komma i elden!
En annan gång, i parken, djupt inne i skuggan under de höga träden, stannar en officer på en häst. Han »gör honnör» för tant, håller in hästen, tilltalar tant och frågar gossen hvad han heter. Han svarar som sanningen är, ehuru något blyg. Det mörka ansigtet ser på honom med goda ögon och han hör ett djupt, dånande skratt. Derpå försvinner ryttaren. Det var kronprinsen!
Dagens Ord
Andra Tittar