United States or South Sudan ? Vote for the TOP Country of the Week !
LEONTES. Om rätt du anar, vet jag ej dock säkert syns, Att ej en vänligt sinnad tog från dig din son. TEKMESSA. O son, din moders bittra sorg, Eurysakes, O att den tröst jag ägde, att du vräktes nu Ett lik på hafvets böljor eller multnade, För lifvets plågor stel, på någon okänd strand! En graf jag ville reda då på denna ö Och kalla moderligt din skugga dit till ro.
EUBULOS. Ett, som för dig ej torde vara angenämt. LEIOKRITOS. Har allt förgåtts, fanns ingen möjlighet till hjälp? EUBULOS. En ringa, dock en större, än du önskat den. LEIOKRITOS. Hvad har man kunnat rädda? EUBULOS. En, en yngling fanns I hafvets bränning af min son och togs i land. LEIOKRITOS. Hvem säger han sig vara och från hvilket hem?
Ej bjarmen var min ovän, för hans skull ej Mitt lugn mot hafvets stormar jag bytte; Jag drog mot den, som gäckade fräckt mitt bud Och gjorde min svurna ed till en lek. Träd fram med slutna hjälmen du man, hvars dåd Blott svagt med tungans gissel jag agar, Ett annat språk jag önskar att tala nu, Med skarpare egg det biter kanske.
"Fremling från fjerran land, egde du på hemlandets kust ingen, som älskade dig? egde du icke en moder, egde du icke en maka?" "Hvite fremling från fjerran, flickan från Oceanens ö gråter ensam din död, hon, som ville rädda dig ur hafvets våg, men ej kunde det, förrän din ande flytt". "Fremling från fjerran, en fremmande flicka gråter ensam vid din graf". "Hvi gick du från hem och vänner?
Och den stare hvite höfdingen steg i land med många sina män och sönderhögg och uppbrände krigskanoterna, som lågo på stranden. Tongatabu, hafvets smycke är utan skydd, utan värn mot fienden. Ack, många, många år gå förbi innan Tongatabus värn hinner ersättas. Kanoterna voro icke få dagars arbete. Öns stolte höfding var som en slagen man, der han satt på mattan under ett träd.
Långt från Morven ditt blåa öga Slog mot dagen du, vaknande, opp. Ej en kvinna, men hafvet Åt Morannal hans dotter gaf. Kanske höjdes af vårens vindar Säll en bölja mot morgonens sol, Sjönk tillbaka och födde Dig ur skimrande skummets ljus." Lätt mot ynglingens panna förde Hafvets flicka sin leende läpp: "Mig dock är du en broder; Kan jag blifva en broders brud?
Hvarför blef just jag en hemlös, vilsekommen gäst i världen, ett hittebarn förutan namn och far? Sin rot har minsta blomma, hafvets våg ger upphof åt en annan, mossan har en grafsten dock att växa på, den fånge, som dog i natt, han hade dock engång ett lif att lefva för. Hvad eger jag! Mer, än du tror och mer, än här kan sägas. DANIEL HJORT. Ha! Åter kvinna står du i min väg!
Han gör detta och nu blir ändamålet med hans vistelse på orten uppenbar: han har lockat byns gengångare att ta värfning som matroser; och vålnaden af ett skepp, som sedan hundrade år multnar på refven utanför någon af Karaibiska hafvets sjöröfvaröar, seglar bort med sin besättning af människor, som för hundrade år sedan blefvo mull. Berättelsens symbolik är ju i och för sig inte så märkvärdig.
EUBULOS. Blir skruden tung, o konung? Du är yngre, du, Än Ajas, när han bar den, och din styrka är Ännu ej återkommen. TEKMESSA. Ack, din kind är sval, Min älskling, stel och kylig är din hand också, Af hafvets köld förlamad. EURYSAKES. Snart, o moder, snart Skall glädjen ge mig krafter åter.
Så hon talte till min varning, Att sitt gyllne äpple skydda. Moder, o att sant du talat! Ofta står jag nu på stranden, Där min älskling från mig skildes. Dän han far dit bortom molnen, Som vid hafvets rand sig höja.