United States or Norway ? Vote for the TOP Country of the Week !
EUBULOS. Ett, som för dig ej torde vara angenämt. LEIOKRITOS. Har allt förgåtts, fanns ingen möjlighet till hjälp? EUBULOS. En ringa, dock en större, än du önskat den. LEIOKRITOS. Hvad har man kunnat rädda? EUBULOS. En, en yngling fanns I hafvets bränning af min son och togs i land. LEIOKRITOS. Hvem säger han sig vara och från hvilket hem?
Och tänk, inne i brevet ligger en present, ett svart mössband och på det står i guld: Delfinen . Det är ett sådant band som Anna-Clara önskat sig så länge. Ett riktigt mössband, inte ett sådant där som man köper i affärerna och som det bara står Kungl. Flottan på. Det kan ju vara vad som helst. Anna-Clara känner ingen flicka som har ett band med Delfinen på.
O, jag tänker på naturens godhet Att i saknaden oss unna minnet, Som ett fordoms ljufva, svala lycka Lik en morgondagg på hjärtat häller Än, när solen bränner middagstiden. Du önskat dig ett rum i mina sånger, Du bedt mig, goda flicka, tusen gånger, Med diktens färger någon ledig dag Försöka teckna dina anletsdrag. Välan!
Det var rart, tänkte mor i Sutre, att det kommit löv på skrället. Jag har aldrig kunnat lida att ha det riset över mig. Den obarmhärtighetskvasten! Den tyckte jag skämde. Jag har liksom alltid önskat, att det skulle bli löv på den. Nu är det rart, när en får som en vill. Det känns så ljummet i luften, när det inte jämt går tvärs emot.
Upp, låt stunden ej fly, räck utan sorger åt hennes Broder din hand! Så önskar hon, syster mot syster i byte; Så han önskar, som önskat det ren, långt innan han såg dig!" Sade och hann knappt sluta sitt tal. Vid stranden i gräset Ropte en and, och han smög med en fattad kisel i handen Sakta bland löfven och stod omsider vid brädden af vattnet.
Han rös till av lycka. Åtminstone inte som Kalle, den vildbasaren, tillade hon. Han kände ett litet sting i hjärtat, då hon nämnde Kalle. Han hade helst önskat, att hon jämfört honom med fästmannen, skulptören, geniet... Men så kommo Rose och Kalle tillbaka från sin promenad på Västra Storgatan. Va det inte som jag sa, Rose! Här sitter di ännu i mörkret och dillar.
Hon hade så säkert trott, att de brottsliga känslorna för alltid blivit utsläckta. Och det var ond kvinnosed att lasta, där man själv varit med om att locka. Det var livets egen hårda gång över igenmurade grifter, som skakade hennes hjärta. Hon hade icke ställt sig där för Valdemars skull. Hon hade icke önskat, att han skulle lägga märke till henne.
Efter att hafva yttrat, att han hos Columbus ej funnit ett enda stycke, hvarmed han kunnat förnöja läsaren, tillägger han: »Samma olycka har händt mig vid genomgåendet af Lucidors eller Lasse Johanssons skaldeverk, ehuru gerna jag önskat kunna få plocka några af 'Helicons blomster' och sätta i min samling.
Det var som om hon såg framför sig en scen ur en bok som hon gerna läste. Just så hade hon tänkt sig ett hem och sådant hade hon önskat sig det. Hennes eget hem var så fattigt på glädje och trefnad, på kärlek och fred. Kontrasten grep henne.
Men också denna plan förkastade han. Det var hans skyldighet att leva i jämnhöjd med sitt anseende. Han bemödade sig om att skriva så, som han skrivit förr. Men det lyckades ej. Breven vållade honom allt större ansträngning och det fanns stunder, då han önskat, att han haft en avskrift av dem, han skickat henne, medan Greta ännu var kvar... Och så kom våren.
Dagens Ord
Andra Tittar