Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 17 maj 2025
Men nu säges, att saknaden blott och sorgen och oron Sitter i den, sen i fält mot turken den unge kaptenen Tågade ut, kvarlämnande svärföräldrar och maka. Sen rörs sällan en sträng i det gälla klaveret, och ingen Manar till glädje och dans; af främmande vimlar ej gården.
Sade och snyftade sakta och grät; klartindrande tårar Rullade ned på hans kind och vätte det yfviga skägget; Men som en honing ljuf flöt saknaden genom hans ådror, Ty han mindes sitt hem, han mindes det isiga hafvets Stränder och Dvinas flod och det varurika Archangel, Och han tänkte därvid på sin hustru, som suckade ensam Ofta i dagens bestyr och ofta i nattliga hvilan, Samt på sin älskade son, den späda, som lämnades fjärran, Jollrande än och stammande fadersnamnet med glädje.
Om de nu sutto vid bordet verkligen ängsliga att Anna- Lisa skulle bli stannande efter dem här, så hade de då inte samma bekymmer som hon i fråga om den kommande bristen på snygghet och ordning. Det enda, som skulle hålla dem uppe i saknaden efter henne var just det i en hast uppflammande hoppet om, att de, utan henne skulle gå fria från vatten, såpa och torktrasa.
Borde jag ej hällre ha medlidande med henne? Hon var trött och hade blifvit mätt på lifvet midt under sin ungdoms bästa blomningstid. Den uppsluppenhet och skenbara glädtighet, som jag hållit för lifslust, var icke annat än stundens yra, en hopplös människas förtviflade ansträngningar att drifva bort tomheten och saknaden, som efter dylika utbrott af exalterad fröjd återkommo dubbelt förfärliga.
Det förestod mig nu att glömma alla mina ideal för att syssla med handarbete, laga mat och ställa om hus och hem, hvilket altsamman var min natur emot. Jag grep mig dock tappert värket an, nekade mig en tid framåt all läsning med undantag af tidningar och sökte att undertrycka saknaden så godt sig göra lät. Ett var mig klart: jag skulle vara min man underdånig.
De små svartklädda pysslingarne, som öfverallt bildade mörka fläckar, i rummen, i trädgården, höllo saknaden vid lif. Fadern tyckte att de voro öfvergifna och trodde dem värnlösa. Han kom ofta hem från sitt arbete om eftermiddagarne och satt då ensam i lindbersån åt gatan. Han hade äldsta dottern, en sjuåring, i knä, och de andra lekte vid hans fötter.
Långt ifrån att följa få, Måste jag tillbaka gå, Innan kvällen komma hunnit, Innan seglet än försvunnit; Måste jaga ur mitt bröst Saknaden, som är min tröst, Torka väl från kinden tåren, Att min mor ej märker spåren. Fästet klarnar opp, den dunkla skuren Lämnar rum för aftonsolens sken, Och på fjärden, af en svallsjö buren, Vaggas dagens storm och sofver ren.
Sista dagen ville jag icke ha ett ögonblicks ledighet. Jag var rädd, att saknaden skulle hugga klorna i mig. Det var före middagen. Här satt en liten fru och pratade. Så kom han. Och vi längtade båda, att den goda damen skulle gå, men hon satt som limmad på stolen. Det var rent af fånigt, att hon icke gick; hon borde väl kunnat känna i luften, att vi önskade henne dit pepparn växer.
Sist, då han själf tog afsked och for, kanhända för alltid, Ställde sig trefnaden tyst på meden och reste med honom." Men han tänkte den gamle, på människoödet, hur ojämnt Deladt det är, hur stor i hans koja den lycka dock vore, Som i den rikes boning försmås, och han talade åter: "Hur kan saknaden bo med öfverflödet tillsamman, Människan glömma så lätt att fröjda sig öfver det goda?
Kan icke livet varda en dröm, där inbillningen räcker hjärtat vad det åtrår, där det förflutna är en återvunnen verklighet, som lämnar saknaden intet rum? Ja, Singoalla skulle fördrömma sitt återstående liv. På andra sidan havet, långt bortom stäpperna österut, är ett land, där palmer resa sig mot en grönblå himmel och luften är mättad av sövande blomsterdoft. Det är vilans och drömmarnes land.
Dagens Ord
Andra Tittar