United States or Saint Pierre and Miquelon ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men han drog endast ett djupt andetag Där ute väntade honom farmor och hans far. Farmor kysste honom upprepade gånger, medan hon mumlade något han ej brydde sig om att lyssna till. Han drog sig plågad undan hennes smekningar och såg sig skyggt och skamset omkring för att upptäcka, om någon lagt märke till det. De gingo tysta Storgatan fram. Vid en blomsteraffär stannade hans far. Följ med mig in.
Han rös till av lycka. Åtminstone inte som Kalle, den vildbasaren, tillade hon. Han kände ett litet sting i hjärtat, då hon nämnde Kalle. Han hade helst önskat, att hon jämfört honom med fästmannen, skulptören, geniet... Men så kommo Rose och Kalle tillbaka från sin promenad på Västra Storgatan. Va det inte som jag sa, Rose! Här sitter di ännu i mörkret och dillar.
Och då var det, som om man kommit varandra riktigt nära, som om man omärkligt glidit tillsammans likt skuggor, som gå upp i varandra. Men Kalle stod ej länge ut med denna estetiska klärobskyr. Plötsligen sträckte han upp händerna, gäspade som en Sankt Bernhardshund och sade: Nej, här blir man bara dåsig. Kom går vi ut, Stellan, och drar ett slag på Storgatan. Stellan svarade ej.
Det var en ganska avsevärt förändrad Persson, som kvällen därpå reste tillbaka till Barbacka, och när han på sin första middagsrast efter ledigheten mötte borgmästaren på Storgatan, hälsade han endast som på en specerihandlare med sex tusen kronors inkomst. Borgmästaren gav visserligen Persson en förvånad blick, men lyfte dock fingret till hatten och gick vidare. Men i Perssons själ sjöd vreden.
Och om de också inte insågo och förstodo detta, borde de åtminstone veta, att han var son till kapten Petréus och att hans morfar var ingen annan än konsul Axelson i Göteborg, ledamot av första kammaren och kommendör av Vasaordens andra klass. Och så hade de som ordförande i kommittén valt Percy Anderzén, son till speceri- och diversehandlanden på Västra Storgatan.
"Hvar var du i går?" frågade hans husbonde. "Jag var i bönehuset vid Storgatan", svarade Vilhelm. "Nå, då kan du gå dit i dag också; jag har ingen användning för dig", sade fabrikanten. Med tungt hjärta måste nu gossen söka efter arbete. Han försökte på många ställen, men öfverallt hette det: "Nej, vi behöfva inte någon gosse".
Är det nödvändigt att skaffa sig den just nu? Har jag inte tiden framför mig? Och varje eftermiddag, han promenerade på Storgatan, tänkte han på Rose. Nu när han ej längre hörde hennes svada eller hade obehag av hennes överlägsenhet, älskade han henne, älskade henne på ett sätt, han aldrig känt förr, ett alldeles särskilt, hetsande sätt.
Det hjälpte ej att han för sig själv förklarade, att han inte gått på Storgatan för att leta ut, vem han skulle kurtisera. Han hade bara gått dit för att se . Han hade viktigare saker att tänka på denna termin än flickor. Han skulle skaffa sig en världsåskådning. Men känslan av fiasko ville ej försvinna. Hela kvällen tänkte han på Rose. Först tänkte han på hennes överlägsenhet.
Han gick Västra Storgatan fram på eftermiddagen, och som alltid stannade han framför Antonia Perssons Pappers-, Konst- och Leksaksaffär, för att se, om det kommit några nya leksaker i fönstret. Hans ställning som enda barnet i hemmet hade utvecklat honom till en person med plötsliga och våldsamma besittningsbegär.
Vilket underligt öde, som svävade över honom. Skulle aldrig någonting bli som han tänkt. Här hade han gått Storgatan upp och ner och längtat efter henne, känt sig het över hela kroppen vid tanken på, hur de skulle kyssas. Och så förstod hon honom inte. Och inte bara det: hon ställde sig att gräla på honom... Kunde detta kallas kärlek?