United States or Panama ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vattnet var rent och salt; det var nytt. Under ströftågen med bössa och hundar och pojkar kom han ner till stranden en vacker solskensdag. På andra sidan sjön låg ett slott. Ett stort, gammaldags stenslott. Han hade upptäckt att han icke bodde i annat än en gård och att hans herre var ofrälse och bara arrendator. Hvem bor i det slottet? frågade han gossarne. Der bor morbror Vilhelm, svarade de.
Om söndagarna brukade Vilhelm stanna hemma hos sin mor, då läste de tillsammans och följdes åt ut för att höra Guds ord. Men Vilhelms husbonde brydde sig icke om hvilodagens helgd. En gång befallde han sina arbetare att göra ett arbete färdigt på söndagen. Vilhelm visste icke hur han skulle göra.
Slutligen började en herre tala med honom och fråga, hvarför han mistat sin plats. Vilhelm berättade trovärdigt hela sanningen, och den aktningsvärde mannen, som satte värde på gossens lydnad för Guds bud, gaf honom arbete med en aflöning af först åtta, sedan nio kronor i veckan. Det lönar sig alltid bäst att lyda Gud. Den som gör det är den bäste tjänaren.
En härlig ung baryton, som lyckades komma så långt som till debut, misslyckades, emedan »publikens gunstling» hade alla sina vänner på debuten och dessa ansågo det minst sagt oförskämt, att han vågade uppträda i Vilhelm Tell, en roll som publikens gunstling hade »skapat», det vill säga gjort av intet, ty kompositören kan naturligtvis inte skapa något.
Död låg där med lord Percy själf Johan af Aggerston, Den snabbe Roger Hartley, Vilhelm, den djärfve Heron. Georg, den tappre Lovli, En riddare af namn, Och Raff, den rike Rugbi, De lågo där famn vid famn. Om Withrington det gör mig ondt, Han var så käck och djärf; När fötterna han mist, på knä Han spridde än fördärf.
"Hvar var du i går?" frågade hans husbonde. "Jag var i bönehuset vid Storgatan", svarade Vilhelm. "Nå, då kan du gå dit i dag också; jag har ingen användning för dig", sade fabrikanten. Med tungt hjärta måste nu gossen söka efter arbete. Han försökte på många ställen, men öfverallt hette det: "Nej, vi behöfva inte någon gosse".
»Tjut inte!» sade Broman. »Du får behålla hundralappen i alla fall. Kör till Vilhelm Anderssons bostad.» Efter något besvär anträffades Ville Andersson, men han hade sålt märket till Jonne Bergström och var nära att begå självmord när Bromans originalgosse meddelade, att det var värt hundra kronor.
Kamraterna undveko också gossen med det vresiga, surmulna sättet. Han led bittert däraf, men i stället för att söka felet hos sig själf, förbittrades han allt mer och mer och afundades dem, som hade det bättre än han. Visst var det sant, att grannens Fredrik och nämdemans Vilhelm hade smör på sitt bröd i skolan, medan han ofta måste äta sitt bröd utan smör.