United States or South Africa ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Hvite fremling du sofver, men Wainahée är fri, hon måste icke vara slaf, ty hon är icke vattenöst, och hennes gud befaller henne icke att lyda". "Wainahée älskar icke Panu, höfdingen. Wainahée vill icke vara honom undergifven, se hon är fri". "Fria haf, fri som du är Wainahée, emottag henne i ditt sköte". Wainahée sjöng ej mera; men ännu sjunger hafvet sin dödssång öfver hennes graf i dess djup.
"Fremling från fjerran land, egde du på hemlandets kust ingen, som älskade dig? egde du icke en moder, egde du icke en maka?" "Hvite fremling från fjerran, flickan från Oceanens ö gråter ensam din död, hon, som ville rädda dig ur hafvets våg, men ej kunde det, förrän din ande flytt". "Fremling från fjerran, en fremmande flicka gråter ensam vid din graf". "Hvi gick du från hem och vänner?
Och den stare hvite höfdingen steg i land med många sina män och sönderhögg och uppbrände krigskanoterna, som lågo på stranden. Tongatabu, hafvets smycke är utan skydd, utan värn mot fienden. Ack, många, många år gå förbi innan Tongatabus värn hinner ersättas. Kanoterna voro icke få dagars arbete. Öns stolte höfding var som en slagen man, der han satt på mattan under ett träd.
Den hvite mannen var icke van vid kanotens årar, han var icke van vid hafvets bränning; åren halkade ur hans hand, den fördes hastigt bort i bränningens svall, han kunde ej mer styra sin båt och häftigt brusade bränningen. Båten kastades omkring och mot vågornas våld kämpade den hvite; men fastlandets barn kan ej simma, han sjunker. Bitter är hafvets sälta.
Wainahée de milda sjöarnas mö har icke badat i det salta vattnet, som skys af öarnas tärnor; men hon kan simma, hon kastar sig i hafvet, hon strider med oceanen, den svaga kämpar med den mäktige och snart ligger den hvite på den hvita korallsanden vid Wainahées fötter. "Fremling från fjerran, hvarföre skulle du lemna ditt land, för att dö i Tongatabus våg?"
"Ja då är Wainahée fri, fri som fogeln i luften. Hennes själ är fri, ty vill hon icke lyda, så lyder hon ej, om än den starke krossar henne till stoft. Hvite fremling, Wainahée kan dö, om hon ej vill vara undergifven. De många öarnes gud är qvinna, hon bor i skyarna, men hon säger icke, att Wainahée gör orätt om hon är stolt; Wainahée kan dö, det är lätt". Fremlingen gick.
Ingen sjunger dödsklagan öfver den fallne, ty från hans lik rycktes af Panus händer hon, som bordt sjunga hans dödssång, hon som bordt följa honom i döden. Hvite man, sannas dina ord, Wainahée slafvinna åt en fiendtlig höfding? Se äfven Panu är stolt och mäktig nu, och Panu befaller öfver Wainahée.
Utan att låtsa om smärtan i foten löste han upp det purpurröda sidenbandet, som sammanhöll hans långa lockar och gaf det åt den lille, som med ett gladt skratt tog det granna bandet och ej tycktes vara obenägen att göra den hvite främlingens bekantskap.
Med foten stötte han till Wainahée, i det han sade: "Hvite mäns qvinna, bort från mig", och Wainahée nedsjönk som dimman på stranden. Höfdingen gick. Värnlöst låg oceanens smycke, perlan bland hafvets hundrade öar, den hade intet försvar. Länge dröjde ej heller fienderna, innan de anföllo den värnlösa. Panu var en ringa höfding, men han segrade dock snart öfver den, som intet värn hade.