United States or Sweden ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kanske icke; i hans min, hans skick, i allt Låg ett drag af lugn tillika, fast förnämt och stelt och kallt. Gladt det var mig städs att råka en kamrat från krigets tid, Men på denne såg jag bara, hjärtat blef ej varmt därvid. Yfs, jag tänkte, lys och stråla; förr var du bland oss också, Mindre stolt, men bättre smyckad var du när du blödde då.
Det var emellertid icke det stycket, varom jag ville tala, ehuru även det har sin vikt och bör vara till punkt och pricka inhämtat av en verklig fältherre. Jag menade den del av krigskonsten, som handlar om att förljuva krigets mödor med ett gott bord. Min vän, vad tycker du om sugfisken? Är han icke ypperlig?
Har icke HERREN gjort det; han, mot vilken vi hava syndat, han, på vilkens vägar man icke ville vandra och på vilkens lag man icke ville höra? Därför utgöt han över dem i sin vrede förtörnelse och krigets raseri. Och de förbrändes därav runt omkring, men besinnade det icke; de förtärdes därav, men aktade icke därpå.
Hermants studie af krigets inflytande på fransk borgerlig ande löper ut i iakttagelsen, att ställningens allvar kallat fram och fördjupat de goda egenskaper, som af ålder anses utmärka den franske genomsnittsborgaren: hans sunda förstånd, hans förmåga af nykter själfbehärskning, hans lugna, stillfärdiga heroism, hans förtröstan på framtiden. Hermant framhäfver sin tanke på ett energiskt sätt.
Silfverkanten på de mörka krigsmoln, hvilka tyvärr nu sväfva öfver de båda grenarna af rasen, är att krigets utgång skall ännu fastare sammanbinda de båda nationerna.
Så höll han krigets röda fackla hånfullt vid jämn och varsam eld, för att med den i våra gårdar nödens mordbrand tända. I denna jämrens tid din mor dig födde.
Vi trott allt i det längsta På uppenbarelsen, Men ärkeängeln dröjer, Han har ej vist sig än. Emellertid förspörjes Allt närmre krigets brak; Det är för oss som konung En högtbetänklig sak. Och därför ha vi fattat Vårt kungliga beslut. En föresats allvarlig Vi ärnat föra ut; Vi låtit nämmeligen Oss bringa hit i dag Den skrud, vårt svenska lejon Vigt in vid Narvas slag.
Ja, mina herrar, sade han i det han tände sin vandringspipa, jag har gjort tämligen goda affärer. På Värnamo marknad uppsnappade jag fem priser; här och där i bygderna påträffade jag några andra, som likaledes läto övertala sig att tjäna krigets gud. I Jönköping hoppas jag även kunna göra ett gott kap.
Må lyckan Svika dig i krigets kamp, din maka Snart bli nödgad att en sorgdräkt bära, Och din svärfar ensam efterlefva! Må Dalmatien sin röda drufva Och sitt hvita korn dig aldrig gifva, Dig, gudlöse son, som kan din gamle Faders, Radoslaus', död begära!" Medan så ännu den kvalde klagar Och med tårar tvår den kulna klippan, Kom ett litet skepp med fulla segel, Fördt af Latiens ädla söner.
Och han nämner med glädje ett ord och par Om madammen och skrattar smått; Men han mulnar också, då du ler till svar, Om ej löjet är gladt och godt. Ty en pärla var hon på krigets stråt, Och en äkta pärla också, Och något tålte hon skrattas åt, Men mera hedras ändå. Och var hon vacker, och var hon ung? Hon räknade tjugu år, Sen tredje Gustaf var Sveriges kung Och hon i sin lefnads vår.