United States or Aruba ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det är en täppa hemma som heter Juskus, efter den finnen som först bodde där, sade han, han blev mördad och begravd nära tomten. Kring källargropen växer snår av al och björk, det är min lekplats som barn vi flyr dit! skrek han till Ziri.
Men uppe vid byvägen, på ömse sidor om diket, stod en hop små, låga enbuskar, al och vide. Här och der kröpo glänsande lysmaskar fram i gräset, lyste en stund och försvunno igen. Ljungen stod hög och stram i backarne, porsen doftade, och klasar af rödaktiga lingonkart tyngde ned sina stjelkar mot marken. Ella tog af sig hatten och torkade svetten från pannan.
Vattnet, som alltjemt föll, susade och sjöng då det rann ned mellan det långa gräset på stranden, det prasslade stilla i de al- och videblad, hvilka så småningom kommo fram igen, glänsande och drypande. Luften, ren och klar, var lätt att andas, fiskmåsar kretsade omkring i vida ringar, löjor och mört slogo öfverallt, men ingen menniska syntes till.
Den stackars adjunkten gick längre in i rummet och stannade vid ett nytt bord. Den unga flickan behöfde nu en sax, steg sakta upp, gick förbi adjunkten, drog åter i rocken och gled derefter hal som en ål tillbaka med saxen i hand och ett skenheligt uttryck i ansigtet. Adjunkten rodnade och såg ut, som ville han brista i gråt.
Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten. Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte snart krafterna i stånd igen.
Tack för sådant kalas. Jag har det bättre så här. Ella försökte med kärvänligt våld att dra henne intill sig. Men hal som en ål slant hon ifrån honom, steg upp och kastade sig vigt öfver gärdesgården. Nu stod hon på andra sidan med armbågarne stödda mot störarne och skrattade sitt låga musikaliska skratt.
Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten. Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte snart krafterna i stånd igen.
Han var så snäll mot den, att den efter några dagar sprang och gömde sig, så fort han närmade sig. Lya gav honom många bekymmer. Den var hans, riktigt hans. Och ändå kunde han ej få den att göra, vad han ville. Den sprang sin väg, den slingrade sig från honom som en ål, den tjöt, den bet honom. Lya beredde honom den första verkliga kampen med ett annat levande väsen.
Den börjar vackert bland al och gran, bildar små leksaksfall under Backarnas björkar, som alla vrida sina kronor mot sydost. Han är ännu tämligen ren och fin, då han träffar Brända stenen vid stadsgränsen. Men Blekängsgatan fördärvar hans karaktär, och redan vid Blekängsbron är han en slusk bland bäckar. Bron förbinder stad och land.
"Se, se", ropade herr Gyllendeg och höll sig för öronen, "jag vill ingen syndare vara, om han icke slingrar sig ur rättvisans händer som en hal ål." "Silentium, herr Gyllendeg", bjöd rektorn, "er rätt skall ingen skada taga.