United States or Jersey ? Vote for the TOP Country of the Week !
Där som Träsken komme snart igen från Frönsan kunde en sätta honom hemligt att se i vatten efter gumsen. Och vad heller som helst skulle han ta jäntan med sig till Knallrike, därifrån hon kommen var. Ty här ledde spåret över stättan in i ljungen utan återvändo. Spikespår efter spikestövlar. Vem går i stövler så här års, då folk går i träskor? Tvi vale för drängen, så son hennes han var!
Ormen trodde hon inte på, men list är bättre än less. Gå förene ni då, sade hon, så kommer jag. Rappa på! De togo skutt, som tydde på en underfundig glädje, och tumlade nedför backen. Mor i Sutre gjorde ett kraftigt kast med låret och tullrade om som en tunna i ljungen. Det tövade lite innan hon kom på fötter igen och fick träskorna på. Ungarna voro redan dolda i allövet.
Nymark kastade sig ned i ljungen vid hennes fötter, så nära, att han lutade sig mot hennes klädning, som han derigenom drog undan från fötterna. Alma vågade hvarken röra sig eller tala, men barmen höjde och sänkte sig häftigt och det svindlade för hennes ögon. Nymark reste sig till hälften och flyttade sig ännu närmare. Alma kände på sitt ansigte hans heta andedrägt och vände bort hufvudet.
Hvarom inte så tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under en eller annan natt. De togo då kvällsvard från någon riktigt rar blåbärsglänta och sofvo sen i ljungen fast solen, som den har för vana där uppe i Norrland, lyste nästan hela natten.
Du, hvars minne mer än mänskans vårdar, Höga Sångmö, Finlands dotter, svara: Göms en väldig konung där i grafven, Eller göms en konungs vederlike? Ej en konung, ej hans vederlike; Gamle bonden Hane göms i grafven, Och med honom sex hans stora söner. Sitt vid brädden af den höga stranden; Jag vill tälja deras sköna öde, Medan daggen än på ljungen glimmar Och af brantens furar solen skymmes.
Kärleken, så sent väckt till lif i Ellas bröst, huserade der omildt nog och tvang honom att mot sin vilja visa sig öfvervunnen inför henne, en svag qvinna, på hvilken han så gerna hade velat imponera genom sin manlighet. Han kastade sig ner på ljungen för hennes fötter, tog hennes förklädsfåll i handen och kramade tyget så hårdt, som hade han velat i sina händer smula sönder det.
Ännu andra ord det finnes, Dem jag fångat, dem jag lärt mig, Plockat opp vid vägens sidor, Dem jag brutit har från ljungen, Rifvit lös från skogens ruskor, Från de späda skotten dragit, Under det jag gick att valla, Gick som barn att vakta hjorden, Efter Muurikki, den svarta, Den med fläckar märkta Kimmo.
Han hörde, att någon följde efter honom med ludna och trippande steg, men han vände sig icke om. Han vek av åt sidan in på ljungen under tallarna. Några nästan igengrodda skåror i trädstammarna visade honom, att han var på rätt stråt, men det hade blivit sent och ibland måste han stanna för att urskilja dem. Då stannade också stegen bakom honom. Hans skjorta fastnade oupphörligt mot kvistarna.
"Skola vi bege oss af redan?" Hans röst var lugn och jemn, men Alma ryste likväl, då hon hörde den, stönade, vände sig med ansigtet mot marken och ref i ljungen med båda händerna. Riset skar hennes fingrar, men hon kände det ej. "Alma, var inte barnslig." Nymark stod bredvid henne och försökte upplyfta henne. "Hör mig! Det der tjenar till ingenting.
Uppfriskade genom den starka måltiden och nöjda med hans vaknande lust att värna om gårdens heder, skyndade sig alla att beredvilligare än någonsin lyda hans befallningar. Hela dagen arbetades det på Folketuna och kälkarna gnisslade i ljungen, när de släpade fram de tunga stenarna.