United States or Oman ? Vote for the TOP Country of the Week !


Förlofningen borde väl hemlighållas tills sorgeåret var tilländagånget, men pastorn skulle alltid vara välkommen till Ryd. Elsa, som väntat i sitt eget rum, hämtades af sin trolofvade in att mottaga den gamlas välsignelse; men dessförinnan utbredde Johannes Tibell sina armar, drog henne in i sin famn och tryckte den första kyssen hennes unga läppar. Det svindlade och gnistrade för hennes ögon.

Det svindlade för hennes ögon, benen vacklade, men hon föll likväl icke. "Arvi kopporna?" Hon började nu påminna sig föregående afton i barnkammarn Arvi flämtande och brännhet i sin säng, hon bredvid, krypande golfvet. Alma tryckte fingret mot en röd fläck hans kind; den blef blekare. "Smittkoppor," suckade hon.

Det svindlade till för honom, och hans ögon sågo bara var sin virvlande gnista. Men när han blundade, såg han fadren, den okrönte konungen, bår. Och under båren, under själva bårtäcket, letade han efter något. Det var tungt, att han måste lägga sig ned och taga om det med båda armarna för att draga fram det golvet, och han hade mycket bråttom.

Följderna insåg jag nog: vårt förhållande var ohjälpligen brutet. Naturligtvis skulle vi söka skilsmässa. Sedan skulle jag bli ensam med barnen... Ensam hela mitt lif igenom! Min tanke svindlade. Det var som om en öde, dyster öken legat framför oss, mig och barnen. Andra tankar sökte sakta smyga sig fram. Var det mitt fel? Hade jag öfverhufvudtaget kunnat förhindra det?

Det svindlade för mina ögon när jag tänkte alt detta, och med en suck af lättnad begynte jag upp från stranden. Båten syntes ej mera, blott en lätt rök steg upp långt borta bakom holmarna. Några dagar voro vi litet misslynta, både Antti och jag. Vi hade just ingenting att säga hvarandra, kände oss besvärade vi voro tillsammans och hade ledsamt vi voro skilda.

Sen bröt hon från den vigda lagerns gren ett blad Och åt det för att motta gudens anda; sist Hon hans trefot öfver hålan satte sig. Snart rörd af ångan, som ur djupet steg, hon sågs I darrning bringas, läppen skällde, hvarje strå I hennes lockar reste sig, och skräckfull, vild Den helga yrseln svindlade i hennes blick.

Men han måste . hände någonting ännu värre. En av flickorna tog en annan flicka om livet. De gingo ett par steg bort, stannade med armarna slingrade om halsen varandra och viskade. Och den flickan, som tagit den andra om livet, hette Märta Gyllencrantz och hos henne Det svindlade för hans ögon och omedvetet tog han sin tants hand som skydd.

Hans hår var som solsken, hans skägg var som hans hår, han ansikte strålande som lyckan, hans ögon tindrande blå. Salighet genomstrålade hennes varelse, hon kom honom nära; hon svindlade och föll, men fångades af hans armar och väcktes af hans kyss. Hans kyss var skönare än allt hon drömt, var lycka, lyft upp till himmelns höjd, famnande öfver evigheten.

Väl utanför låste hon dörren utifrån, stack nyckeln i fickan och sprang ut. Hon hann sitt hem. Hufvudet brann, benen buro henne knappast. Utanför sin trappa kände hon, att hon svindlade och föll, någon tog upp henne och tryckte en näsduk mot det sår, hon fått, bar henne upp, lade henne varsamt sängen och baddade hennes hufvud. Det var Samuli. Han sade icke ett ord.

Om en stund tog hon sig åter om hufvudet ... det svindlade för ögonen, hon måste ännu en gång stanna. vackert det var denna plats i mossan under en lång, smärtstammig hängbjörk; linnéan blommade tufvorna, och nere mellan de mossiga stenarne rann en liten källa, grund men sval och frisk. Här sysslade hon bland tufvorna. Det gick en timme, kanske två.