Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 juli 2025
Mor i Sutre började tugga tysta ord, men pojken kände tecken och märken och skyndade att spörja: Mötte I Träsken? Mor i Sutre lystrade till och ljusnade. Är han återkommen från Frönsan? Han höll vid vägskälet med kärran. Språklådan var så stinn så den sprack, men jag hade just inte tid. Det var rent besynnerligt, att I inte såg honom. För I har väl inte gått backaledes?
Vad har I stekt? undrade gumman. Men greven gav Träsken en vink. Det står salt på bordet. Giv honom. Träsken lydde, tömde saltkaret i Raggens hand. Karlen tackade. Så sade han: Törs en fråga, när greven ska åka tillbaka till Frönsan? Och då greven icke svarade, sade han: För vi ha kört fram med kolrakärran. Och vi ska se till, att han kommer dit han ska. Därmed gick han.
Utan jag tyckte det var bättre att Stava kom ut. Och det tycker jag än. Fast det gick på tok. Men inte vet jag, vad som flög i mig, att jag släppte henne till Frönsan. Det var väl det, att jag ville ha henne lite i närheten ändå. Och så var fan framme. För det är så, att en går och ställer och ställer och ställer. Tills det blir granneligt bra till det bästa. Tycks.
Men greven fortfor: Naturligtvis. Men av vem? I alla händelser av många. Ty namnstämplar och vapen voro otaliga. Men vid Frönsan blevo de alla av ett fårahus, märktes alla med Arnfeltska namnet. Så jag tänker att mången samlare förundrat sig över den rikedom, som rått i gamla greve Arnfelts hus I jistini, jistini, kved gumman, vaggade av och an på stolen. Är det så han köper gårdar i Västergylln?
När pengarna tagit slut, reste vi tillbaka till Frönsan för att gnaga på ostkanter. Men vad finner jag? Min skog, salig fars ögonsten, Frönsaskogen, som i mansåldrar ruttnat på rot kalhuggen! Å håken, sade mor i Sutre. Just det. Håken hade tagit skogen eller hans ombud, kyrkovärdssonen. I reversen lär nämligen ha stått någonting om skogen.
Nu har de inte fått lön på månader, inte mat heller. Så länge sommarn vara, gick det väl an. Men nu drar de sig nedöver. Tör vara säkrast att I skaffar nya lås i Sutre. Riglar ska I få för två skilling stycket Hut är bästa hake, menade mor i Sutre; och tillade efter en stund: Hur var det vid Frönsan? Träsken kortade tömmarna ytterligare. Där, ja. Det är också dåligt.
Där som Träsken komme snart igen från Frönsan kunde en sätta honom hemligt att se i vatten efter gumsen. Och vad heller som helst skulle han ta jäntan med sig till Knallrike, därifrån hon kommen var. Ty här ledde spåret över stättan in i ljungen utan återvändo. Spikespår efter spikestövlar. Vem går i stövler så här års, då folk går i träskor? Tvi vale för drängen, så son hennes han var!
Hon stack ut huvudet genom fönstret. Valborg! ropade Träsken, alltjämt spelande och smällande takten med hälen. Gör dig i ordning. Vi ska åka, genast. Säg åt moran, att vi ska åka. Var är Daniel? Han är här, sade Valborg, lämnade plats för pojken. Och Träsken spelade och sade: Daniel. Det är kolra vid Frönsan. Sägs. Vi ska åka, genast. Följer du med?
Det var det som var så helvetes förargligt. Greven kunde väl ha sett sig om bland de dumma jäntor han hade. Men det är alltid så att det liksta ska gå först; skrapet stannar i sumpen. Det är Skapelsen igen, som en inte blir klok på. Hade prästen givit sitt folk födan, som hans plikt var, så hade hon väl stannat i Raslinge och aldrig kommit till Frönsan.
Ty oron och undran över vart greven äntligen ville komma och vad det skulle kosta folket i Sutre hade länge plågat henne. Alla privilegier, kära mor, alla, som tillhöra könet. Det är obestridligt. Men gästgivarn är en hård man. Jag vill minnas att han gjorde stark opposition, då jungfru Stava skulle till Frönsan. Ja, ja, den gången fick ju kära mor sin vilje igenom.
Dagens Ord
Andra Tittar