United States or Tonga ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han vädjade till sin fosterbror, som svarade med en nick. Men när de kommit in på bönsalen, var det inte längre något tvivel om, hur dagen skulle sluta. Rektorn höll sig hela tiden nedanför katedern. Han såg förfärligt ond ut. Och då adjunkten Lundquist slutat bönen, steg rektorn sakta uppför katedertrappan och började tala.
Adjunkten betraktade generad ett färdigt klädningslif, som låg på ett af borden. Han visste icke hvart han skulle se, det var som om luften i detta rum hade gjort honom yr i hufvudet. En af de yngre flickorna passade på, smög sig fram ett halft steg, ryckte honom i rocken och satt i samma sekund på stolen igen, stel och stram, syende som gälde det lifvet.
Men nu sade hon raskt nu äro de riktigt bra och snälla. De göra hvad de ska' och slåss sällan. Om någon ibland rymmer, så kryper hon snart till bönboken igen, kommer tillbaka, och är då dubbelt bättre än förr. Pastorn befann sig icke rätt väl, han såg på sin klocka, hviskade något i örat på adjunkten och gick med en kall bugning för fröken Mäienen.
Dagen efter gick han emellertid med de andra kamraterna till adjunkten Lundquists kaffebjudning. I motsats till sin make var pastorskan en liten torr och mager kvinna med en hy som skinnet på ett skrumpet julgransäpple. Där hon stod vid sidan om pastorn och tog dem i hand, räckte hon honom ej ens till axlarna. Hon såg bokstavligen ut, som om hon formats av ett av sin mans revben.
Dagen efter sin ankomst avlade hon besök hos adjunkt Lundquists, bjöds på eftermiddagskaffe och nagelfor under tiden adjunkten och hans fru, kaffeservisen av silver, möblerna, prydnadsföremålen, allt Rummens inredning tilltalade henne ej.
För mycket bjäfs och för litet gammallutersk enkelhet, ehuru hon nödgades erkänna, att adjunkten onekligen kunde göra sig bra vid altaret med sin resliga gestalt och sin djupa stämma. Hon avlade också visit hos stadens övriga prästerskap, av vilka hon från föregående besök kände de flesta. Den tredje dagen installerade hon sig vid ett litet fönsterbord i salongen.
Han såg på adjunkten Lundquist, som stod innanför altarrunden, som om han sett honom för första gången och lagt märke till varje småsak i hans dräkt och utseende. Han hade klippt sitt skägg. Han såg också renare ut, som om han tagit en badstu på morgonen. Prästkragen satt en smula på sned. Och han visste det. Gång på gång rätade han till den.
Han skakade hela tiden på hufvudet, som om han hade något slags spasmer, och drog mungiporna ännu längre ned. Adjunkten trampade honom i hälarne, skygg, liksom ett barn i sin mors kjolfållar, och vågade inte se upp från golfvet. Vid borden sysslade två snygga flickor i alldagliga, icke obehagliga ansigten.
Han föraktade dem, sin farmor, adjunkten Lundquist... Han föraktade dem mera än sin far och majorskan Gyllencrantz. De gåvo sig åtminstone inte något sken... Han hatade dem. Han blev sittande uppe och väntade på sin farmor. Han lyssnade spänt efter ett ljud i trappan, en knäppning i ytterdörrens patentlås. Och då hon äntligen, vid halvtolvtiden, kom, sprang han ut i tamburen och öppnade dörren.
Men det begriper du väl, att hon eller adjunkten inte kan säga från själva om såna saker. Stellan nickade. Mellan bönen och första timmen sökte han upp Percy Anderzén. Vet ni, vad ni ska ge prästen? Percy skakade på huvudet. Nä, dä vet vi inte, och pappa sa, att dä var bäst å fråga adjunkten själv. Stellan stod tyst en stund och njöt av sin triumf.