Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 maj 2025
Han höll en blomstervas i handen, tog ett steg framåt, bugade, sträckte fram vasen och sade: Adjunkt och adjunktskan Lundquist! Som ett minne av denna, den högtidligaste milstolpen i vårt liv, den för våra själar viktigaste stunden i en mänskas liv, ber jag å konfirmandernas vägnar att till adjunkten och fru Lundquist få överlämna denna lilla minnesgåva.
Vid nästa lektions slut höll pastor Lundquist ett anförande, i vilket han nämnde sig ryktesvis ha hört, att hans kära konfirmander som ett minne av den stora och viktiga milstolpen på deras levnads väg tänkt skänka honom en gåva. Han hade också ryktesvis förnummit, att denna för honom så dyrbara minnesgåva var ämnad att taga formen av en kristallkrona.
Han såg på adjunkten Lundquist, som stod innanför altarrunden, som om han sett honom för första gången och lagt märke till varje småsak i hans dräkt och utseende. Han hade klippt sitt skägg. Han såg också renare ut, som om han tagit en badstu på morgonen. Prästkragen satt en smula på sned. Och han visste det. Gång på gång rätade han till den.
Percy föreslog att medan man ännu kom ihåg, skulle kommittén gå till hans pappas butik och titta efter, om det fanns någonting, Lundquist inte hade. I annat fall fick man gå till guldsmed Dahlquist. Stellan gick långsamt hem, bräddad med hat mot prästen och skadeglädje över att kommittén sprack. Vid kvällsvarden var hans farmor full av nyfikenhet. Nå, hur hade ni det hos adjunkt Lundquists?
Hans fåfänga var ännu inte tillräckligt raffinerad för att tillåta honom lysa med sin frånvaro. Vid kvällsbordet sade han: Pappa, dä ska samlas till en present åt adjunkt Lundquist. Jaså. Hans farmor bröt ögonblickligen in: Vem ska välja presenten? Percy Anderzén ä ordförande. Vem är Percy Anderzén? Hans far ä specerihandlande på Västra Storgatan.
Varje gång han mötte kristendomsläraren, som skulle konfirmera honom, tog han av sig mössan på ett alldeles särskilt vördnadsfullt sätt, och med en hemlig värme sökte han de kamraters sällskap, som i likhet med honom skulle beredas till den för hela deras andliga liv så betydelsefulla stunden. Han gick sedan flera veckor och läste för adjunkt Lundquist. Men intet underverk skedde.
Han föraktade dem, sin farmor, adjunkten Lundquist... Han föraktade dem mera än sin far och majorskan Gyllencrantz. De gåvo sig åtminstone inte något sken... Han hatade dem. Han blev sittande uppe och väntade på sin farmor. Han lyssnade spänt efter ett ljud i trappan, en knäppning i ytterdörrens patentlås. Och då hon äntligen, vid halvtolvtiden, kom, sprang han ut i tamburen och öppnade dörren.
Och nu skulle de tänka på vad slags silverpjäs prästen saknade i sin salong eller på sitt skrivbord! Fy fan! Fy fan! Förevisningen var över. De kallades åter tillbaka till matrummet och bjödos på saft och apelsiner. Pastor Lundquist passade i förbigående på att berätta att knivarna, med vilka de skalade apelsinerna, voro en gåva från minnesgoda och tacksamma konfirmander år, låt mig se
Han vädjade till sin fosterbror, som svarade med en nick. Men när de kommit in på bönsalen, var det inte längre något tvivel om, hur dagen skulle sluta. Rektorn höll sig hela tiden nedanför katedern. Han såg förfärligt ond ut. Och då adjunkten Lundquist slutat bönen, steg rektorn sakta uppför katedertrappan och började tala.
Den sista kvarten under varje lektion, sedan läxorna och bibelutläggningarna traggats genom, brukade adjunkt Lundquist tala, som han kallade det, "varmt och innerligt". Men ej heller detta gjorde något intryck på Stellan. Han försökte göra sig riktigt mjuk och mottaglig för vad prästen sade, riktigt öppna sitt hjärta för hans ord. Men det lyckades ej.
Dagens Ord
Andra Tittar